Visar inlägg med etikett Jag. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jag. Visa alla inlägg

tisdag 14 juli 2009

För alla fina nyfikna :)

Jag säger det då; Socionomutbildningen. Så vet ni! Jag längtar efter att se hur mycket jag lärt mig genom de senaste åren, typ de senaste trettiotre!

/Malin

måndag 13 juli 2009

Sommaren som är

Sommar är det, i all mening. Vi njuter av regn och värme, växlande i takt med våra upp och nedgångar. Vi har avlastning med Hugo och det ger oss möjlighet att försiktigt, vi är inte så vana, tänka spontanitet och andas lugn. Jag är oändligt tacksam över den fantastiska hjälp vi får. Vi har sommarloppis för att det är kul, vi har reducerat antalet sjukhusbesök till det mest minimala och slappnar av. Mycket händer när man slappnar av, inte enbart enkla saker, men saker som behövt tänkas igenom i åravis, utan att utrymme funnits.

Hugo har sin bästa sommar någonsin, han är med på riktigt, badar, busar, springer, lyssnar på bilarna, allt med en vuxen vid sin sida.

Jag ska göra något stort, för mig. Jag ska börja på Högskolan i Kristianstad. Det ska bli så roligt, så spännande och så ....... nytt! Mina dagar nu är fyllda med tankar kring detta, jag ser fram emot det mycket med en liten rädsla i magen, som jag gör mitt bästa för att omfamna.

Hoppas allt är bra med alla som tittar in här ibland, när orden kommer tillbaka nästa gång skriver jag mer. Nu; Lunch. Sen; Behandling av Impetigo på Hugo (usch).

/Malin

torsdag 18 juni 2009

Allvar. Allvarligt.

Jag har ett liv med mycket allvar, så är det, självvalt eller ej spelar ingen roll. Allvarligt talat är allvar en viktig del av livet. Allvar är inte avsaknad av glädje, eller svärta som tagit över eller någon oförmåga till att vara positiv. Allvar är för mig att våga se sin verklighet, sig själv, sin vardag och andra människor med så öppna ögon man kan. För att man på något sätt, i sitt enda liv, är skyldig sig själv det. Om vi inte vågar det förlorar vi något.

Närhet.

Om ni tror att jag inte har för vana att skratta högt flera gånger om dagen, skulle min dotter kunna berätta om den mest pinsamma, skämtsamma mamman i världen som gång på gång skämmer ut henne (stackars liten), inför klasskompisar, kassörskor, fröknar i skolan och så vidare...

/Malin

onsdag 17 juni 2009

Kan det vara så?


Är det månne så

att vi när vi dör
har rört vid samma antal

själar



De som ska dö tidigt
måste röra så många fler


under


den tid som finns




/Malin

tisdag 16 juni 2009

Idag skars mitt hjärta i bitar

Hugo kliar sig i ögonen, vill ta av de mörka skyddande glasögonen. Gnäller, kliar, säger: "Det funkar inte". "Vad Hugo", frågar jag. "Jag ser inte. Hjälp mig mamma", svarar han.

Mitt hjärta har gått i kras. Vad jag önskar att jag kunde ge honom ett öga att se världen med.

/Malin

måndag 15 juni 2009

Utan min förmåga att skratta högt...

...vore jag långt ner i en mörk grop. Idag hittade Hugo en jojo, K. (vår kära avlösare) frågar; "Ska vi se om den fungerar?" Varpå Hugo ropar "Jag vill fungera!" Vi skrattade gott, mitt i allt elände denna sjukdom för med sig är det underbart att skratta!

/Malin

söndag 24 maj 2009

Att leva

Att leva med Hugo är som att leva i en lång utdragen kris. Med en början men utan slut. Inte på ett uppgivet sätt, men ett verkligt. Att leva med Hugo är att ha livets stora existensiella frågor inneboende. Varje dag möts livets ytterligheter under ett och samma tak. Inte i stora dramer, men mer eller mindre närvarande. Ena dagen stillatigande som en grå dimma vid frukostbordet, nästa dag leende i tacksam spegling för att den tredje uppstå likt gastkramande nattlig ångest. Visst, det finns en vardag, var dag. Det finns tröst, det finns glädje, oro, framtid, minnen. Precis som för alla andra och vem som helst. Precis så och ändå inte.

Det är inte lätt att vara människa. Det bästa man kan göra är att se sina svårigheter, sina tillkortakommanden, sin verklighet och sina drömmar i ögonen. För att ge sig själv chansen att verkligen leva. Att verkligen leva är inte att få det man vill ha utan att möta det man får. Att se det och sig själv i ögonen genom att vara en sann och ärlig människa. Att tro på människorna och kärleken.

Och att ta till poesi och musik när tron sviktar och orken att leva tryter. Så igen; Känn! Kämpa! Lev! I kärlekens namn. Amen.

/Malin

måndag 18 maj 2009

Om en vecka...

...ska jag lyssna med öppet hjärta och njuta av vacker sång och kloka ord. Emil Jensen kommer till Kristianstad. Och jag ska vara där.



/Malin

söndag 17 maj 2009

Som jag

Läste nyss följande rolighet; "Jag är inte dum, jag har bara lite otur ibland när jag tänker..."

/Malin

På tisdag - kampen är hård

Så ska prinsen fylla fyra år, för första gången något medveten om att han fyller år. Har har till och med önskat sig presenter, en lastbil, en motorcykel och en traktor. Inte helt otippat om man känner denne pojke, om än bara lite. När prinsen fyller år infinner sig förtvivlan blandad med djup kärlek.

Tankarna drar ohjälpligt bakåt och det smärtar. Rädslan inför framtiden pockar på ur sitt dunkel. Födelsetid blir tid till svår eftertanke blandat med tacksamheten över att hans finns i mitt liv. Han lär mig så mycket och för det är jag evigt tacksam. Kärleken och närheten till honom kostar samtidigt mycken kraft och tårar. Ibland så mycket att jag kvävs. Idag så mycket att jag kvävs.

Imorgon reser jag mig igen och på tisdag hurrar jag med värme i hjärtat.

/Malin

torsdag 14 maj 2009

Drömmar

En drömmare med öppna ögon skriver så fint om drömmar och drömmare. Något som jag vill haka på. Han har sorgligt nog rätt i att ordet ibland används som skällsord, även om jag inte kunde reagera med annat än förvåning när jag läste det. Själv tänker jag på ett annat sätt. För mig är en drömmare just den som vågar se möjligheter, den som vill lyfta blicken och i det tro på sin egen kraft och förmåga. Drömmar är inte planer, drömmar är inte kravfyllda, drömmar är virvlande tankar om livet och dess innehåll. Och det är bra så.

Kan inte motstå att åter igen skriva ner en dikt av en stor man.

"Att verkligen leva är att våga välja sina vyer
mera än att låta sig tvingas att välja sin verklighet.
Jag råder dig att utspy den verklighet du avskyr med din mun.

Dröm gärna och helst vad tiden inte vill.
Var otidsenlig framåt och bakåt.

Den närmsta tiden är våldtagen
och belagd med alla tänkbara bojor.
Inte minst nyttans och den fadda trevnadens
med dess andligt billiga trygghetsvadd
och dess leksaksvagn åt alla."


ur "Vagnen" av Harry Martinsson

/Malin

lördag 9 maj 2009

Tveklyvnad


Din lystnad till frid
och din längtan till rörelse, oro
sjunger fientlig duett
genom livet av våg och dal.

Vad är att leva för?
Ingenting alls och ändå allt.
Vad är att dö för?
Detsamma.

Dessa olyckliga ögon såg mer än de kunde ordna,
dessa lyckliga ögon såg med ett ärvt förtroende
tingen raka och runda,
träden med rötter och kronor.

Strömmen och flykten och krälandet,
en lyckoblandad undergång.


Ur "Dikter om ljus och mörker" av Harry Martinsson

/Malin

söndag 3 maj 2009

Lycka

Man tror att lyckan finns att finna i en fet plånbok, friska barn eller en partner att fylla ens liv. Man talar som om man kan välja. Men man har fel.

Lyckan finns att finna även i de mörkaste vatten. Där det skimrar av guld i ögonblicken och där meningen stundom är svår att finna. I de älskliga skratten, i den stora kärleken och i vetskapen om det ändliga. Där de små stunderna av ro och vila är ovärderliga och tiden väger lätt och tungt på samma gång.

Lyckan är meningen och meningslösheten i ett. Lyckan är i varandet, det som är nu.

Imorgon bär det av till Örebro. Bara en sån sak.

/Malin

fredag 1 maj 2009

Min verklighet

Mina dagar nu är fyllda av oro och äppelblom. Biljetterna till Örebro är fixade, hotellet förvarnat om sin gäst med speciella behov, tvätten ligger i prydliga högar och väntar på beslut om vilka plagg som ska packas i resväskor. Det drar i mig. Av längtan och rädsla. Våren utanför liknar mer sommar, det har exploderat av sagolik grönska och det lugnar min jagade själ. Bäddar in min existentiella oro med varsam hand.

Idag har jag varit i Skånes djurpark med barnen och Hugos kära LSS-avlösare. Hugo klarade dagen bra och hans syskon har inte kvittrat så tydligt på länge. Den ljuvliga sexåringen har stegräknartävling, mot världen i allmänhet och Hugos assistent i synnerhet, och har under dagen avverkat 18970 steg. Artontusenniohundrasjuttio steg! Är han trött? Nej, inte det minsta. Han och hans syster har sommarspring i benen och rosiga kinder. Väl hemma igen tömmer jag gossens fickor och räddar tvättmaskinen undan följande: Tre visselpipor, en sten, en stor bit cement, en kastanj, en liten pinne, två bitar frigolit i olika storlekar, en säkerhetsnål, ett lock till en glass han inte ätit, ett örhänge ("lånat" av systern) och en grön pärla.

Livet är fantastiskt härligt och fantastiskt svårt på samma gång.

/Malin

söndag 19 april 2009

Paris

Jag vill fly till Paris. Gå med högburet huvud och blicka upp genom det välvda glastaket på Musée d´Orsay. Följa Saine till Notre-Dame och sitta länge i den inre tystheten. Ta Metron vidare till myllret kring Sacre Coeur och blicka ut över ett vårligt Paris. På hörnan nedanför den storslagna trappan köpa en nystekt stor pannkaksliknande rulle fylld med nötig chokladkräm. Njuta sakta och länge och våga vägra glutenintolerans. Sedan tillbaka till Metron och åka vidare
till Père-Lachaise och gå sakta mellan storslagna gravar. Tänka på liv och död och hur allt hänger samman. Stanna lite extra länge vid monumenten till minne av förintelsens offer. Åka tillbaka till det lilla rummet på rue Dupuis, i tredje arrondissement, och sova länge mot en mjuk arm.

Men. Jag steker pannkakor till lunch istället, tittar utöver Linderödsåsens sluttning och drömmer vidare. Paris finns kvar.

/Malin