Blott kärlek

Öland

Jag ser att det är höst nu. Jag inser att kölden om nätterna snart sträcker sig ut över dagarna. Jag är kvar i maj. Jag är kvar i brev med besked om diabetes. Jag är kvar i provtagningsrum och sjukhussalar. Jag är kvar i långsam smärtsam övertalning om att ta blodprov hemma, i kvävande känslan av att tvinga och övertala. Så har det gått ändå, Hugo har vant sig vid att vi sticker honom, som en hjälte av osannolikhet. Jag är i juni. Jag är i juli, i augusti. Fler provtagningsrum, nya väntrum och sjukhussalar. Glömska, upprepningar och förvirring. Levern är det nu, provsvaren är sämre än de varit någonsin förut. Remiss till Malmö. Läkaren säger oss att det inte finns något att göra, menar hon att jag ska vänta än intensivare? Menar hon att jag ska acceptera detta. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Jag glömmer frukostmackan i brödrosten för jag känner ingen hunger. Förstånd? Förstånd, tänker jag, vad är det? Det är galenskap att inse hur sjuk Hugo är. Välkomna. Jag måste ta om maj, juni, juli, augusti och september. Gå igenom alla sommardagars lugn och värme, bearbeta smärtor, glömskor och minnas blott kärlek. Tacksamhet. Ta mig an oktober. Se ut, lyfta och vila i ögonblicken.Ja, jag kan göra det igen. Men först ska jag äta frukost.

/Malin

Fruktstund

Idag Hugo, Hannes, Olle och jag. Hugo utbrister:

- Men, vi saknar ett barn! Det är ju Ebba!

Sedan eftertänksamt;

- Det är både tokigt och härligt.

Som vi skrattade tillsammans.

/Malin

Halvårslättnad - på hjärtats plan

Allt såg bra ut! EKG var hemskt att göra igen, Hugo har fobi mot allt som klistras fast; Tejp, plåster och då även EKG-fästena. Hugo vrälade och skrek "hjälp mig", till slut grät jag också... Usch! Sen, sen kom räddningen. Bönan och Laijla, från Clownronden, hade vår underbara sköterska bokat lagom till ultraljudet. Vilka pärlor de är, dessa kvinnor. Hugo fick skratta igen, och det gjorde alla andra också. Nu är det sex månader till nästa gång det är dags för hjärtundersökningar.

/Malin

På Hugovis

Det förra inlägget var min story, nu kommer Hugos. För det första; Tåg. Inte ett, inte två utan tre tåg. Mycket viktigt att notera. Så tre tåg blev det, och Hugo klarade det jättebra. Han fixade resandet, tågbytandet, ätandet, blöjbytandetpåvärldensminstatoalett galant. Sedan kom nästa konstighet; Hotel. "Jag vill sova hemma", sa Hugo men lät sig övertalas i takt med att trötthetens övertag stärktes. Utanför fanns stadens alla ljud av bussar som körde, gnisslande bromsar samt den överväldigande mängd traktorer det finns i Örebro centrum (om man frågar Hugo). Tutande bilar fick oss slutligen att glänta på gardinen för att se om det pågick en karneval utanför. Men nej, vi råkare bo bredvid skattemyndigheten och utanför den stod tokar med plakat där det stod; Tuta för sänkt skatt! Och folk tutade. Kanhända att det var en manifestation mot oss flitigaskattepengsanvändaremedsjuktbarn... "Bilarna tutar på mej" mös Hugo och vi skrattade slutligen hysteriskt...

Man får minnas att detta är en pojke som till vardags går på diet, men som har en mamma och en pappa som anser att livets goda även bör tillfalla Hugo. På en resa som denna med all den kraft som Hugo använder, måste det till extravaganser för att man ska stå ut. Vi åt pizza på rummet. Vi åt godis på tåget. Vi köpte mos och köttbullar och fick en orange plastgroda som kompis. Hugo trivdes kan ni tro!


Hos doktorn gick det även där jättebra. Hugo fick egna lektjejer som han instruerade flitigt. Han sprang, åkte hiss, byggde med klossar, fick mat i pesonalrummet, åkte hiss igen och så vidare... Allt medan mamman och pappan fick sitta i lugn och ro och prata och lyssna och lära (tack!). Fyra timmar senare bar det av mot hotell och hoppande i sängar (förlåt Plaza!). Vi hade det gott tillsammans! Olle, jag, Hugo och en orange plastgroda.


Trött är han nu lille prinsen, och gråter för minsta lilla. Han har ont i benet och haltar värre och värre. Idag väntar således höftröntgen och ultraljud. Varför ska man andas ut om man kan låta bli...

/Malin

Brutalt kanske, men roligt!

071-nummer för psykfall

...tuuuut.....tuuuut.....tuu… klick

Hej. Välkommen till Psykhimlen.

Om du är tvångmässig, tryck 1 om och om igen.

Om du är underordnad, be någon att trycka 2.

Om du har flera personligheter, tryck 3, 4, 5 och 6.

Om du är paranoid, kan du enbart låta luren ligga av. Vi vet vem du är och vad du vill och kommer att söka upp dig inom den närmsta timmen.

Om du är schizofren kan du bara lyssna på den lilla rösten i ditt huvud som kommer att säga vilket nummer du ska trycka på.

Om du är mano-depressiv kvittar det vilket nummer du trycker på. Ingen kommer att svara ändå.

Någon som kan ringa åt mina jag? Säpo avlyssnar min telefon och jag kan aldrig enas med mig vem som ska ringa från mobilen. Om någon vill lyssna, vill säga.

/Malin

Bönan och Laijla

Eftermiddagen igår spenderade vi på Barnkliniken. Som omväxling. Hugo gjorde EKG och ultraljud på hjärtat. Han har en benägenhet att bli blå om läpparna och vi är idag mycket tacksamma över att allt ser bra ut. Hur som helst, på barnkliniken har vi titt som tätt träffat några fantastiska clowner från Clownronden. Första gången Hugo träffade dem vägrade han att varken titta på eller prata med dem. Han ignorerade dem effektivt. Med tiden har han börjat uppskatta dem, och Bönan och Laijla, som vi träffade igår, vet nu hur en liten Hugo ska tas. När Hugo äntligen hade gjort sig fri från EKG-sladdar och med en rinnande piggelinglass i handen flydde ut i korridoren så stod de där, fick se Hugo, utropade "Nämen Hugo" och kastade sig på golvet. Hugos min av förtjusning var underbar, inte en människa i närheten kunde hålla sig för skratt, allra minst jag! Sen lekte Hugo med clownerna och skrattade tacksamt varje gång jag lyckades med uppdraget att skrämma dem så de ramlade igen. Och igen. Och igen.

När det sen var dags för ultraljudet hade naturligtvis inte Hugo någon lust att följa med. Det hela slutade med att Bönan och Laijla var med under hela undersökningen, Bönan refererade med underbar skicklighet en halv Nicke Nyfikenfilm, Hugo åt flingor (muta!), ur en burk, jag försökte att inte skratta för mycket samtidigt som läkaren gjorde sitt! Alldeles galet och härligt och jättevarmt! Bönan och Laijla; Ni är bäst! Tack!

Och som sagt; Allt såg bra ut och med detta har en stor tyngd av oro fallit från mitt hjärta!

/Malin