En sorts avslut

Året är slut om några timmar. Året som med sitt rika innehåll hade kunnat fylla en livstid, i upplevelser räknat. Sorgen över att Hugo fått både diabetes och skrumplever detta år, det oerhörda i att min bror legat i graven sedan oktober. Men även kärleken till de nya människor jag lärt känna, värmen och närvaron av medmänniskor i den bedövande saknaden efter Tobbe. Idag är ett välkommet farväl till detta år. Idag firar vi att ett nytt år kommer, med hopp om lugn och mera skratt och glädje. Långsamt låter jag tiden bygga rum i mig att orka bära detta år. I kärlek går det, i kärlek går allt.

Tobbe dog den tionde oktober vår tionde månad 2014

 Skyggt såg du ofta omkring dig, du som fruktade ingen,
bottenlös blick ville borra sig genom och bakom tingen.

Frågande log du åt det som fromma och hädare trodde,
hemlös log du åt hem där mätta belåtna bodde.

Bar vid ditt hjärta i nätterna de hemlösa själarnas fasor,
log mot det välklädda lugnet, själv klädd i trasor.

Allt som växt brett blev smått för ögon avgrundsdjupa,
sökande irrade du där starka i vansinne stupa.

Skränande skrik av narrar hördes dig livet i drömmen,
där mot döden du gungade, strå bland andra i strömmen.

Drevs bortom världarnas gräns, till hav som ingen känner,
ser med ögon som fråga ännu på oss dina vänner.

Dan Andersson

Älskade bror. Dagarna av omöjlighet pendlar i mängd och tyngd.Saknar allt du var och allt du borde få blivit. Kärleken finns här ständigt. Lev och låt leva.

/Malin

Kärlek och sorg

Den tionde oktober dog min lillebror, Hugos morbror. Han blev 28 år gammal. Frid över honom. Saknaden och sorgen, för oss som är kvar, är oerhört tung. Min bror bar tunga bördor i livet och nu bär vi dem åt honom.

Dagen före begravningen var vi hos honom i kapellet, för ett sista farväl. En sista chans att stryka handen över skäggstubben, att kyssa hans panna, smeka hans så välbekanta arm. Lägga en sista hälsning hos honom i kistan. Det var oerhört.

Hugo var med oss. Han kände Tobbes kalla arm och att inget hjärta slog i bröstet redan en vecka före men nu var det dags för det slutgiltiga farvälet. Hugo har en stor, varm kärlek inom sig till den morbror som svingade honom högt, kittlade honom tills han kiknade och tramsade sig tills Hugo tjöt av lycka. Enda gången jag hört hugo utbrista ordet lycka var i Tobbes sällskap, tack vare Tobbe.

Jag frågade Hugo vad han ville lägga hos Tobbe i kistan. Hugo satt tyst någon minut innan han svarade.

- Jag vill att du hämtar åtta mittemellanlånga pinnar från träden i vår trädgård. Du ska ta av löven. Dem vill jag lägga hos Tobbe.

Alla som känner Tobbe vet att skogen var en viktig del av hans liv. Jag gjorde det Hugo ville, bad honom visa med armarna hur långt mittemellanlångt är och sen uppfyllde jag hans önskan. Han sa inte många ord den dagen vi lade pinnarna i kistan, han klappade lite på Tobbes kind och satte sig sedan tungt i rullstolen igen.

Tobbe med nyfödd Hugo i famn, så längesedan nu.

I lördags ringde en god vän till mig, vi pratade länge och jag berättade om all pina hösten inneburit. Om hur kärleken till en människa får sorgen att bli nästintill omöjlig att bära i sin storhet. När jag berättade om Hugos åtta pinnar och att han alltid haft den siffran som favorit sa hon, i samma ögonblick som jag insåg det själv, att det ju är tecknet för evighet. En liggande åtta. Hela livet blev självklart och vi grät tillsammans.

Kalla det slump, öde eller behov av symbolik. Kalla det precis vad du vill. För mig var allt i det ögonblicket evigheten i min hand. En magi som är större än jag själv.

/Malin

Kan det vara så?

Är det månne så

att vi när vi dör
har rört vid samma antal

själar



De som ska dö tidigt
måste röra så många fler


under


den tid som finns



/Malin

Alfons

Så närmar sig födelsedagen som är svår att fira. Födelsedagen som redan fått ett dödens avslut. Födelsedagen som ger meningslöshetens och meningsfullhetens smärta ett ansikte.

Hur kan jag förstå en systers svåra smärta i det som skulle vara liv och glädje?

Jag minns Alfons födelse så klart. Minns snusande andetag mot axeln, hormonplitor på kinden, ljuva ögonblick av kontakt, vackraste blå ögon och en liten kusin, min dotter, som ville hålla nära.

På fredag är det skolavslutning och efter det går vi till Alfons. Ja du ohjälpliga liv. Dottern min vet precis hur man plastar in kort på de håller länge vid graven.

/Malin

Ytterligare en viktig nyhet?!

"Enligt uppgift var Mike Tyson ute efter att mörda Brad Pitt i slutet på 80-talet på grund av hans romans med Robin Givens

Det fanns en tid då Brad Pitt varken dejtade Angelina Jolie eller Jennifer Aniston och istället bara hade ögon för den skandalomsusade mästarboxaren Mike Tysons exflickvän Robin Givens. Och tydligen fanns det även en tid då Mike ville mörda Brad för hans romans med skådespelerskan.

De chockerande uppgifterna publiceras på den bästsäljande författaren Ian Halperins blogg. Författaren, som har gjort det till sin specialitet att skriva avslöjande böcker om vår tids största stjärnor, har pratat med Richard Singer, som var vän Mike Tyson när det begav sig i slutet på 80-talet.

— Han ville mörda Pitt eftersom han vägrade låta bli Robin, uttalar han sig på Ian Halperins blogg.

— Mike ringde upp honom och sa att han skulle knocka honom om han inte slutade träffa henne. Han hotade honom flera gånger.

När Brad trots hoten fortsatte träffa Robin ska Mike ha anlitat en torped för att mörda den Oscarsnominerade skådespelaren.

— Han gav honom 20 000 dollar, direkt i handen. Men han ångrade sig och bestämde sig för att göra jobbet själv. Mike hade kunnat döda Pitt med bara ett knytnävsslag, säger Richard Singer.

Enligt Ian Halperin ska Mike även ha inhandlat en pistol och övat prickskytte inför sitt eventuella möte med Brad, men det framgår inte varför han beslutade att inte fullfölja sina planer."

Suck..... Eller som en nära besläktad åttaåring dräpande skulle ha uttryckt det; "Och, vem bryr sig?"

/Malin

Berätta idag

Berätta och tala om för dem du älskar att du älskar dem. Gör det nu. Du vet inte när det är för sent. För en dag är det just det, för sent.



Alfons sång.

Idag minns jag med ro att vi sa många gånger till Alfons att vi älskade honom, jag minns svaga, tunna armar runt min hals när jag knappt vågade röra för att inte förgöra. Jag minns skriket som steg ur min strupe när jag såg honom död i sin mammas och pappas säng. Hur det slog mig till golvet. Jag minns för alltid denna morgon för två år sedan, hur vi samlades runt sängen för att en sista gång se honom. Alfons var redan någon annanstans.

Vi sjöng för honom, vi sörjde och vi skrattade. Tillsammans. Vi var tillsammans. Och jag minns värmen i denna avgrund.

/Malin