Hopp och väntan

Vintern håller ännu sitt grepp om vår värld, även om solen gör tappra försök att skynda på våren. Jag gör tappra försök att ta varje stråle som hopp om pånyttfödelse. Hugo mår bättre efter lite medicintrixande och det är oändligt skönt att se honom orka leka igen. Slutet på förra året var tungt för honom, inget orkade han, inget ville han, inget längtade han. Men nu, nu har han varit i skolan hela tre dagar på en och samma vecka! Och passat på att ta i hand med Drottning Silvia! Prinsen komprimerar upplevelser som ingen annan och sa till en journalist efteråt att "först var jag blyg men sen gick det bra". Nu längtar vi efter värme och den annalkande resan till USA, jag hoppas fortfarande innerligt att vi får ihop ekonomin kring den. Igår var snön en källa till glädje och Hugos assistent fick mer än sin beskärda del snöbollar kastade på sig, allt till Hugos och syskonens förtjusning!

/Malin

Att andas

Luften känns hög och klar idag trots att himmelens gråa sänker sig. Ute på gräsmattan ligger Hugo och hans assistent på en filt. De har räfsat ihop en lövhög och i den gömmer sig Rorry Racerbil och hans vänner. Tillsammans leker de, tillsammans bygger de historier och berättelser, fyller min snart blinda unge med fantasier och bilder. Det fyller mig med en känsla av stor tacksamhet. Över Hugo såklart, men också över dessa assistenters arbete. I två och ett halvt år har det funnits assistenter vid Hugos sida och som de betyder. De är hans syn, hörsel, trygghet, hjälpjag. De är hans möjligheter och hans steg framåt i en svår värld och vardag. Min tacksamhet mot dessa människor som lever, leker och finns med oss i vår vardag är stor, att få sitta här och titta på när de leker, att veta hur mycket de betyder för Hugos chans att lära och vara trygg gör mig rörd till tårar.

Det är inget lätt jobb att vara personlig assistent. Det är i min mening på tok för undervärderat, som i princip alla människonära yrken utförda till största del av kvinnor. Ingen nyhet men väl dags att göra något åt.

Yrkesmässig distans i all ära, men när man arbetar som personlig assistent är människokärlek, värme och närvaro en nödvändighet och därmed är det en svår balansakt detta yrke. Det är ett arbete som sannerligen skiljer sig från de flesta andra genom sin konstruktion. I någon annans hem, med respekt för integritet, med hjärta och hjärna ska de finnas och värna. Och vilket lysande arbete de gör Hugos assistenter. De kommer att finnas i mitt hjärta med stor tacksamhet för alltid.

/Malin