Noshörningar och kanelbullar

Idag har varit en skön dag, första semesterdagen. Vi har lekt nudister (nästan) hela dagen, vetemjöl har blivit bullar, rabarber har kokts till saft, barnen har badat på olika ställen och i omgångar, tvätten har torkat fortare än kvickt och Hugo, han vill åka till Afrika! Livet känns stort och dimensioner i livet sitter verkligen i själen!



-Titta mamma, jag är stark!


/Malin

Drömmar

En drömmare med öppna ögon skriver så fint om drömmar och drömmare. Något som jag vill haka på. Han har sorgligt nog rätt i att ordet ibland används som skällsord, även om jag inte kunde reagera med annat än förvåning när jag läste det. Själv tänker jag på ett annat sätt. För mig är en drömmare just den som vågar se möjligheter, den som vill lyfta blicken och i det tro på sin egen kraft och förmåga. Drömmar är inte planer, drömmar är inte kravfyllda, drömmar är virvlande tankar om livet och dess innehåll. Och det är bra så.

Kan inte motstå att åter igen skriva ner en dikt av en stor man.

"Att verkligen leva är att våga välja sina vyer
mera än att låta sig tvingas att välja sin verklighet.
Jag råder dig att utspy den verklighet du avskyr med din mun.

Dröm gärna och helst vad tiden inte vill.
Var otidsenlig framåt och bakåt.

Den närmsta tiden är våldtagen
och belagd med alla tänkbara bojor.
Inte minst nyttans och den fadda trevnadens
med dess andligt billiga trygghetsvadd
och dess leksaksvagn åt alla."

ur "Vagnen" av Harry Martinsson

/Malin

Paris

Jag vill fly till Paris. Gå med högburet huvud och blicka upp genom det välvda glastaket på Musée d´Orsay. Följa Saine till Notre-Dame och sitta länge i den inre tystheten. Ta Metron vidare till myllret kring Sacre Coeur och blicka ut över ett vårligt Paris. På hörnan nedanför den storslagna trappan köpa en nystekt stor pannkaksliknande rulle fylld med nötig chokladkräm. Njuta sakta och länge och våga vägra glutenintolerans. Sedan tillbaka till Metron och åka vidare
till Père-Lachaise och gå sakta mellan storslagna gravar. Tänka på liv och död och hur allt hänger samman. Stanna lite extra länge vid monumenten till minne av förintelsens offer. Åka tillbaka till det lilla rummet på rue Dupuis, i tredje arrondissement, och sova länge mot en mjuk arm.

Men. Jag steker pannkakor till lunch istället, tittar utöver Linderödsåsens sluttning och drömmer vidare. Paris finns kvar.

/Malin