Att leta vårtecken...

...tar tid när själen är lite frusen, men det kommer. Tills dess; Pausknappen intryckt. Bloggvila. Välkommen åter!

/Malin

Sakletarson och förlossningsvåndor

I äldste sonens ögon är hela världen full av skatter som bara väntar på att upptäckas. Jag har vid detta laget tappat räkningen på hur många stenar, asfaltsbitar, glasspinnar, kapsyler och löv jag tagit ur tvättmaksinen. Jag faschineras av detta samlande av vad världen har att ge. Jag kan faktiskt inte låta bli att ta en och annan sten med hem när jag varit någonstans. Gissa om maken fick bära en tung väska när vi reste från Spanien för några år sedan.

Idag är det faktiskt riktig vår i luften. Inatt drömde jag att en av tackorna hade lammat, i grannens trädgård. Grannen ifråga är min syster så det hade nog varit OK. Men imorse, inga lamm utanför någon tackas mage. Jag drömde även att maken tagit in sin kaffekopp från verandan. Inte heller det hade hänt. Konstigt...

Krokusarna solar sig som bäst och tulpanerna sträcker hoppfullt på sig. Katten som på eget bevåg flyttat in på vår veranda solar sig hon också. Sakletarsonen fyller sex år om en vecka så jag kanske ska ut och börja sakleta glasspinnar och andra braatthagrejor som han kan få i födelsedagspresent. Vad förvånad han skulle blivit om han fick det inslaget i ett fint paket. Nej, den här, för övrigt väldigt töntiga mamman, har lovat att köpa något riktigt riktigt häftigt. Sonen har nämligen "inte en enda häftig leksak och det har alla kompisar"! Stackarn! Frågan är bara vad det blir för resultat när en tönt ska tänka ut något riktigt häftigt. Tur jag har mina högskolepoäng vars resultat kanske tyder på någon form av underlig intelligens... Jag kan ju altid klappa mig själv på ryggen lite. Om jag inte berättar det för Hannes.

Allt gott!

/Malin

Guldkorn

Jag samlar på dem, guldkornen som finns i varje dag. En liten Hugo som svarar "Okej" på något jag säger, i stället för att vråla "NEJ HA BILL INTE" (nej jag vill inte). En Ebba som deklarerar att hennes plats i skolan kan gå till något arbetande barn i ett annat land, hon har nämligen ingen lust att gå kvar! En Hannes som filosoferar över lastbilschafförer som nog "... är såna som avskyr människor...", med tanke på ensamheten i deras arbete. Den värme från de fantastiska människor vi möter på vår resa i Alströmland.

De finns där, guldkornen, varje dag. Konsten att se dem och höra dem är det svåra. Man kan träna sig, man kan försöka, man kan sträva efter. För det finns inget verkligt mörker som inte innehåller något verkligt ljus.

Idag blommar snödroppar och krokus och fåglarna sjunger med lite större iver än vanligt. Så den kommer nog i år också. Den där våren. Hugo ska om ett par veckor få hörapparater på båda öronen, så fåglarna får allt sjunga extra mycket då. Lille prinsen ska ha en bil på den ena och en lastbil på den andra. Sen kommer han säkert att säga "du får ha dem" till mig och maken, så vi kommer nog att ha det precis hur kul som helst under en invänjningsperid ;)

Allt gott, igelkott!

/Malin

Ägg och ljusterapi

Att ha värpande hönor är att få stänk av lycka varje dag. Nu kommer det något eller några ägg varje dag. Sex hönor har vi, Skånska blommehöns. En av hönorna är lite speciell, hon verkar inte riktigt riktig, har fjädrar ner i ögonen och har lite svårt att hänga med. Men hon mår bra och är inte utstött, så hon passar väl bra här hos oss kan jag tänka, vi är också lite specilla och inte riktigt riktiga (har dock inga fjädrar som växer ner i ögonen). Imorse hände dock något konstigt som i alla fall aldrig jag har sett tidigare. Har ni?



Jag slår vad om att det är hon, Pärlan, som har värpt sitt första ägg!

Och ljusterapin, den var gratis och varade i timmar! Dessutom hade jag sällskap av tre havande damer som trippade på skaren i snön. Fina och väldigt sällskapliga.



/Malin

Väggen - att bära en eld

Ibland reser den sig, alltid lika plötsligt. Oförutsedda dagar av tung sorg. När jag minst anar. Jag såg det inte komma. Samma visa igen, jag studsar handlöst neråt och det tar lite tid att kravla sig upp igen. Vid detta laget vet jag i alla fall; Jag kan alltid resa mig.

Jag kan resa mig igen, glad att jag är trettiotre år i stället för tjugotre år även de dagar kroppen känns som sextiotre och lederna värker så jag har svårt att sitta still och inget kan göra.

Kvällar när jag med tårar trillande och hjärtat tungt av sorg kan berätta om ögon så vackra. Om färgen så blå. Där huden under är tunn och skör av tårarna som samlas där när han gråter. Om ögonfransar mörka, långa, som när han fortfarande ammades vek sig snett uppåt varje gång. Vad jag saknar dessa blå. Vad jag i galenskap kan sakna hans syn, som om den var min.



Ute har några solstrålar letat sig fram. Snart kommer vår och lamm. Då ska vi hålla, känna, lukta liv.

Idag ska bli en ny dag. Idag ska bli en bra dag.

/Malin