Vår stund

De som känner mig vet att Lars Lerin är en favorit. En gång hörde jag honom säga några meningar som jag, när jag blundar, kan höra inom mig. På sin ljuvligt klingande värmländska sa han såhär:

Just nu är vår stund på jorden, i denna lilla blinkningen av ljus i evighetens mörker.  
Och just nu är det vi som har bollen.

Dessa enkla ord försöker jag leva med. Idag har jag fått god hjälp på vägen att våga hålla den boll som är min, den boll som är min att hålla i det att jag vet vem jag är.

/Malin

Hemkomsterna

Hugo på Cape Cod

Fulla av intryck, sorg och glädje har vi återvänt till ett Sverige som har försommarens doft och hemmaljud. Trötta och med jetlagens frossa, hela och trasiga som aldrig förr. Vi kom hem där borta på andra sidan Atlanten, vi kom hem i den samvaro, de tårar och i den oerhörda glädje det är att leva i en familj som finns spridd över världen. Att vara så totalt den man är, som med dem som känner ens livs förutsättningar var en storartad hemkomst. Att vara så totalt hemma som man bara kan vara i sitt fysiska hem är en ambivalensens hemkomst.

Idag är det prinsens åttonde födelsedag, med mig från Amerika har jag en större tillförsikt att hans födelsedagar kommer att vara många, därmed är jag pånyttfödd i att vara mamma till detta barn. Han är långt sjukare än jag insett tidigare men han är rent fundamentalt just där han ska vara. Det skänker en ro och en sorg jag idag inte kan beskriva, bara tacksamt gråta över. Mitt tack till er alla, var och en som gjort detta möjligt, hoppas jag ekar från mitt hjärta.

/Malin

Konsten att förgylla en måndag - om det stora i det lilla

Med vår i luften har jag idag haft förmånen att ha en sjuk assistent åt sonen. Hon stannade i säng och jag fick lyxen att vara helt ensam med den finaste Hugo i världen. Ja, visst fanns det annat viktigt jag skulle gjort idag, skola och möte. Men med dagen här och nu är jag lyckligt lottad.

Jag brukar passa på att göra något extra de dagar Hugo och jag har ensamma, med Ebba och Hannes på bio tillsammans med en kusin hade jag och Hugo en dag att gemensamt bevara. Så; Vi bestämde lunch, skrev handlingslista och åkte till ICA, det är extra i Hugos värld. Hugo köpte nallekorv och fick en sedvanlig smakskiva. "Kroppen blir stark av nallekorv", deklarerade han med munnen full. Han är tröttare än vanligt och har ont i magen men vi handlade vad vi skulle med ett löfte om en tidning som hägrade. Så fanns det då ingen tidning och vi bestämde oss för att promenera till Lilla Leksaksbutiken, "mamma, vilken bra idé att gå och lämna bilen här" tyckte Hugo och stegade iväg i vårsolen. Framme vid leksaksaffären kom dagens besvikelse i stora mått. Det var stängt! O denna mamma tänkte först hurtigt vilket bra tillfälle med massor av tid och vårsol i själen att öva på att ta besvikelser...Eller inte. Hugo var otröstlig, satte sig på stentrappan och grät största krokodiltårarna. Gossen grät och mamman försökte trösta. Tills ägaren kom förbi, öppnade dörren och sa; "Ville han handla något? Kom in, så startar jag kassan".

Hugo viskade tack genom tårarna och fick välja ett tåg till sin tågbana. Denna vänlighet gjorde vår dag, och i mina ögon växte tron på människor ännu mer. Tack! Det är en ynnest att bo vid en liten by, med människor som låter Hugo vara Hugo, han slipper vara utstirrad och vi andra, hans familj, får känna oss ganska vanliga. Även de dagar vi råkar ha med en cirkusföreställning i affären. Den Lilla Leksaksbutiken lär vi handla hos fler gånger, är man ofta på sjukhus behöver man ofta nya bilar. En fullt rimlig ekvation i min värld, som kommer att rymma många sjukhusbesök den närmsta tiden. Men det väljer jag att inte tänka på idag.

/Malin

Glöm en dröm

Babel i Malmö igår. Emil Jensen skänker en sådan oerhörd tröst. "Ingen spricker av att ta i, du spricker bara om du låter bli". Så stor sanning i så få ord.

/Malin

På Hugovis

Hugo vid middagen idag:

- Jag har inga byxor och jag har inga strumpor. Jag är bara Hugofotad!

Och lite senare, efter middagen. Hugo kastar sig på golvet vid spisen. Jag frågar:

- Behöver du hjälp Hugo?

- Nej, jag behöver ingen hjälp, jag behöver lite övning, replikerar Hugo småirriterad.

Malin

Fruktstund

Idag Hugo, Hannes, Olle och jag. Hugo utbrister:

- Men, vi saknar ett barn! Det är ju Ebba!

Sedan eftertänksamt;

- Det är både tokigt och härligt.

Som vi skrattade tillsammans.

/Malin

Världens vackraste hjälpmedel

Tja, inte vet jag om det stämmer, men den är fasligt snygg; Vår inlånade punktskriftsskrivmaskin!



Jag får lust att genast börja skriva poesi, punktskriftspoesi.

/Malin

Hugobus

Han kallas inte Hugobus av ingen anledning alls. Han bor i "familjen-utan-stor- studsmatta-en-sån-som-alla-andra-har" som Hannes brukar påpeka. Nemas problemas tycker Hugo. Han gör sin egen studsmatta, var och varannan kväll; i soffan. Den suddiga bilden är på grund av att denna gosse inte var stilla en sekund!

/Malin

Femhundranittiofyratusen gånger har jag gjort något väldigt bra

Jag till sexårige sonen,

- Vet du att jag älskar dig?

Sexåringen himlar med ögonen mot mig,

- Vet du inte att du sagt det femhundranittiofyratusen gånger nu?

Ja, vad säger man då. Ingenting, man njuter av den stora värmen som sprider sig i bröstet.



/Malin

Varva ner till Ane Brun

Det är vad jag gör, varvar ner, slappnar av med detta i mitt sinne.

">

Sov gott!

/Malin

Jag står

Rakryggad, stolt på vingliga kärleksben. Älskande Alströmspojken den finaste fina. Som luft under mina vingar är han, som rötter i livets träd, som varp i livets väv. Jag står. Slagen till marken, bedjande tvingad till visshet om blindhet, sorg och saknad. I detta är livet störst och allra närmst. I detta är sorgen störst och allra närmst. I detta är den häpnadsväckande glädjen störst och allra närmst.

Som jag minns ljudet av hans hjärtslag, i magen.

/Malin

Nalkas höst

Jag vill börja med att rikta ett stort TACK och en varm KRAM för de fina kommentarerna, all omtanke och värme, när nu tyngden varit svår att bära. TACK!

Det är skönt nu, när dagis kommit igång, penicillinkurerna är inne på dag 31 (!), Hugo verkar slutligen bli fri från svinkopporna och den varma sommarluften blandas med den höga höstluften. När saker rullar på runt Hugo är det lättare att inte känna sig så förlorat ensam. Lättare att se ljus och känna tacksamhet över alla fantastiska människor som kommer i vår väg. För det är storslaget mitt i allt mörker, hur människor runt oss ger av sin värme. Hur jag känner att jag fylls med värme att ge vidare.

Hugos sommar har inneburit många nya upplevelser. Han har ett sätt att uppleva världen som är så fritt från yttre påverkan. Påverkan och socialisering som talar om för alla och envar hur man ska stå, gå, tala, finnas, tänka och existera. Det är en sann befrielse att till exempel åka till havet med Hugo. Naken, han vägrar äckliga badbyxor, på mage i sanden upplever han, nära, nära, på Hugovis. Han hoppar i vågorna, yr av vattnets strömmar. Han vägrar fika, han "är nämligen upptagen". Han kommer slutligen hem utmattad med sandkorn i varje veck.



En sak till; Den här mamman är inte stolt över bara ett skolbarn längre. För nu har hon två!



Så, om sorgen är stor är glädjen större. De perioder sorgen är störst är det bara att invänta. För glädjen kommer alltid tillbaka. Alltid! Sådan ynnest är det att leva och att få finnas till.

/Malin

Hej kompis, du är så söt!

Så säger Hugo till senaste kompisen/arna. Kattungar, sju stycken har vi fått, Hugo älskar att ligga på golvet hos dessa levande (än så länge) varelser. Jag menar inte att vi ska avliva rackarna, men sonens behandling av dem är tidvis åt det omilda hållet...




/Malin

Glad och tacksam

Jag som inte bloggat så flitigt på sistonde, fick en glad överraskning idag. Alström och kärleken finns omnämd i en artikel, tillsammans med några andra mycket läsvärda bloggar om små krigare. Jag blev jätteglad, vilken uppmuntran!

Dagarna som gått har varit varma och Hugo blir läskigt trött. Han hänger på så gott han orkar, har badat i sjön och i bassängen på tomten. Hans underbara assistent följer honom och jag kan s l a p p n a a v! Har ni hört; Slappna av! Detta kan bli den bästa sommaren sedan förra året :)

/Malin

Hanna från Arlöv

Idag hade jag önskat att min mormor var kvar i livet. Jag har nyss konstaterat att hon ska vara en av de som ger namn åt de nya pågatågen. Hon var oerhört stolt över att hon var "Hanna från Arlöv", Hanna Löv, min mormor, omsjungen av Nationalteatern. Var och varannan gång man som barn kom och hälsade på fick man tålmodigt lyssna på det välspelade kassettbandet med sången hon glatt och stolt sjöng med till. Mina barn är uppväxta med lyssnandet och historien om gamlamormor Hanna, och hon var ingen skröna utan en högst levande kvinna som skulle varit ännu mera stolt idag om hon visste. Någonstans kanske hon vet, vad vet jag. Och jag blir väldigt glad för hennes skull. Kärringen från Arlöv.



/Malin (idag stolt barnbarn)

På Hugovis

Det förra inlägget var min story, nu kommer Hugos. För det första; Tåg. Inte ett, inte två utan tre tåg. Mycket viktigt att notera. Så tre tåg blev det, och Hugo klarade det jättebra. Han fixade resandet, tågbytandet, ätandet, blöjbytandetpåvärldensminstatoalett galant. Sedan kom nästa konstighet; Hotel. "Jag vill sova hemma", sa Hugo men lät sig övertalas i takt med att trötthetens övertag stärktes. Utanför fanns stadens alla ljud av bussar som körde, gnisslande bromsar samt den överväldigande mängd traktorer det finns i Örebro centrum (om man frågar Hugo). Tutande bilar fick oss slutligen att glänta på gardinen för att se om det pågick en karneval utanför. Men nej, vi råkare bo bredvid skattemyndigheten och utanför den stod tokar med plakat där det stod; Tuta för sänkt skatt! Och folk tutade. Kanhända att det var en manifestation mot oss flitigaskattepengsanvändaremedsjuktbarn... "Bilarna tutar på mej" mös Hugo och vi skrattade slutligen hysteriskt...

Man får minnas att detta är en pojke som till vardags går på diet, men som har en mamma och en pappa som anser att livets goda även bör tillfalla Hugo. På en resa som denna med all den kraft som Hugo använder, måste det till extravaganser för att man ska stå ut. Vi åt pizza på rummet. Vi åt godis på tåget. Vi köpte mos och köttbullar och fick en orange plastgroda som kompis. Hugo trivdes kan ni tro!


Hos doktorn gick det även där jättebra. Hugo fick egna lektjejer som han instruerade flitigt. Han sprang, åkte hiss, byggde med klossar, fick mat i pesonalrummet, åkte hiss igen och så vidare... Allt medan mamman och pappan fick sitta i lugn och ro och prata och lyssna och lära (tack!). Fyra timmar senare bar det av mot hotell och hoppande i sängar (förlåt Plaza!). Vi hade det gott tillsammans! Olle, jag, Hugo och en orange plastgroda.


Trött är han nu lille prinsen, och gråter för minsta lilla. Han har ont i benet och haltar värre och värre. Idag väntar således höftröntgen och ultraljud. Varför ska man andas ut om man kan låta bli...

/Malin

Prinsen sover

Med sin varma knubbiga arm runt min hals somnade han, inandandes samma kärleksfyllda luft som jag. Min lille prins somnade med mörka glasögon på för "...jag behöver ha dem, mamma...". Han vet så mycket och förstår så mycket. Mer än jag någonsin vågat tro och hoppas. Det ger mig hopp inför framtiden, hopp inför att han ska få del av den frihet en tänkande, kännande, älskande människa kan uppleva. På vilken nivå det än må vara.

- Godnatt. Jag älskar dig Hugo, sa jag.
- Jaaa, svarade han med eftertryck.









Min lille prins bus, hans trädkramande bror och hans vitsippeplockande syster är det finaste jag vet.

/Malin

Dagens hjälte

"Jag är dagens hjälte, eller i alla fall morgonens" konstaterade Hannes belåtet när han lyckligt strålande berättat om det vi väntat intensivt på senaste veckan. Nämligen, lammen har kommit! Vilket liv, att få se dessa nyfödda stappla omkring. Söka di, stappla lite igen, vila, hoppa till som på skoj, bara ett par timmar gamla. Och så Hugo, som mjukt pratade med "hilla hammen", "hom e hå höta"


En bild blev det innan kameran tog vila. Men det kommer fler, det kan jag lova.

Dessutom har det kommit in ytterligare en ängel i våra liv. Henne berättar jag mer om en annan gång.

/Malin

Frihet del 2 - om livet före döden

Lyssna på detta. Och lyssna igen.

/Malin

Frihet

Dagen idag har varit väldigt bra. Jag var med Ebba och Hannes i Lund för att hälsa på min syster, vi körde hemifrån redan klockan nio i morse, efter det att jag lämnat Hugo på dagis. Efter besöket hos Ditte åkte vi till Ikea i Malmö, för att äta lunch och handla tyg. Vi tog god tid på oss och hade det jättemysigt. När vi var klara med Ikea åkte vi för att köpa färg till Hannes rum. Vi har förhandlat oss fram till ljusblått, via svart och diverse andra färgval av lille sonen. I kassan ställer vi oss för att betala, när kassörska frågar Ebba "Är du ledig från skolan nu? Skönt va?!" "Ja", svarar Ebba lite blygt. "Ni ska inte göra något särskilt då?" frågar kassörskan vidare medan hon vänder sig mot mig och ser frågande ut. "Det är ju det vi gör" far det genom mitt huvud innan jag inser, några sekunder senare, att hon menar typ resa till fjällen eller Österrike eller vad man nu brukar göra för något särskilt på sitt sportlov. "Jo, lite dagsutflykter" svarar jag trevande och avslutar konversationen, tar färg och ungar och går ut till bilen.

På vägen hem tänker jag på det hon sa, mycket. Vi har haft en underbar dag alla tre, känt oss fria och extravaganta, köpt tyg och lyxat med glass till efterrätt och tagit långsamma strosande steg. Det har varit något särskilt. Något väldigt säskilt som kommer att göra gott i veckor eller till och med månader framöver. Det finns ingen bitterhet över att inte åka till fjälls utan njutning i det vi gjort till vår speciella dag. Det får mig att tänka på ett stycke ur "Comedia Infantil" av Henning Mankell.

"Det är ju så. En människa kan längta efter en soptunna eller ett evigt liv. Det beror helt och hållet på."

Även om jag varken längtar efter soptunnor eller evigt liv vet jag en sak. Frihet kan bara komma inifrån.

/Malin