En ny resa startar

Vi ska på en resa till i våra liv med Hugo, vi ska uppleva något jag inte trodde i min vildaste fantasi att livet skulle erbjuda. Hugo har fått personlig assistans, sjuttioåtta timmar i veckan. Många gånger har jag, arg och ledsen över alla tillkortakommanden i kampen för värdighet, förbannat att jag inte klonades till tre personer (minst) den dagen Hugo föddes. I mitt innersta samlas allt jag önskar så innerligt att Hugo ska hinna se, lära sig och uppleva i en stor ranglig hög som spretar åt alla håll i detta nu. Det finns massor, massor jag skulle önska att jag orkade, särkilt när livet behöver mera ljus. Orka för Hugo, orka för Ebba och Hannes, orka för mig.

Mig? Jo, för när jag tog steget till Högskolan tänkte jag att antingen blir jag galen av att inte ha ett arbete eller så kommer jag nu att plugga ihjäl mig. Så när jag nu sex månader senare står ganska utmattad, men mycket glad över klarade tentor, så kom detta besked om beviljad personlig assistans som manna från himlen. YES!


Nu startar denna nya del i våra liv, ett liv med assistenter hemma. Jag ser med tillförsikt fram emot vad det kommer att ge Hugo. Med hjälp av Anemon Assistans i Lund ska vi anställa två personer. Och börja andas lite mera frihet.

/Malin

Vardagsbetraktelse

Att Hugo är en ljuvlig liten stjärna i mitt liv misstänker jag att ni som läser här vet. Han är i sin enkla och komplicerade uppenbarele så ofta avväpnande. Han kan på enklaste vis ifrågasätta givna föreställningar och förhållningssätt, i moderskapet, syskonskapet, kamratskapet och verkligheten i övrigt. Idag i bilen tog han handen på växelspaken för sjunde gången varvid jag tröttnade och sa: "Om du inte låter den vara så får du sitta där bak" En konsekvens av att han inte slutade och att jag var rädd att han skulle dra växelspaken i friläge. Hugo pekar på mig och svarar med ett flin: "Du får sitta där bak istället!" Han har inte alls uppfattat undertexten.

Ingen meningslös kamp där inte, ingen uppfattning om "hot" eller konsekvens utan kärlek och ordlek och härmningslek. Så befriande på något sätt, att bara bli svarad i kärlek. Han får mig ofta att tänka två gånger och det är rätt häftigt att bli ifrågasatt på det sättet.

/Malin

Vilse i Alströmland

Vilse i Alströmland ramlar jag av den knöliga stigen som så många gånger förr, reser mig igen och ser världen och livet i ögonen. För den är full av gropar den här resan. Oändligt svår och smärtsamt vacker.

Och precis när man tappar fotfästet öppnar sig ett hav av möjligheter. För den som vill och vågar. Nu vill jag simma där länge, länge.

/Malin

Under över alla under

Har varit på nätverksmöte om Hugo och Hugos behov idag, något flamsig och barnsligt uppspelt av det överväldigande faktum att människorna i rummet var och en betyder så mycket. Över att alla ni pratar med sådan värme om min lille prins. Till er alla vill jag säga tack! Och grattis! Tack för att ni i era yrkesroller, men även som de personer ni är, gör en sådan skillnad i våra liv. Grattis för att ni får erfara Hugo. En liten pojk som lär var och en något särskilt. Som lär ut livets verkliga värde genom sin självklara närvaro. Grattis till den värme han har att ge och tack för den värme han får.


Det är stort det som händer nu. Vi har fått avlösarservice från LSS i form av en levande ängel (jo, i våra liv är du det). Vi kommer att få mer hjälp till sommaren när dagis är stängt. Vi får sådan fin hjälp att jag för första gången på flera år ser en möjlig framtid. Min prins och hans behov står mig så nära, nära. Men jag måste göra något för mig själv nu. Något som jag vill. Måtte det gå vägen och därmed ge mig den ynnest det är att älska sitt barn förbehållslöst. Inte vårda, utan älska. Missförstå mig inte, jag älskar Hugo högt. Men att se Hugo och inte Alström. Tanken svindlar.

Jag är enormt tacksam över vad vi får.

/Malin

Prinsen sover

Med sin varma knubbiga arm runt min hals somnade han, inandandes samma kärleksfyllda luft som jag. Min lille prins somnade med mörka glasögon på för "...jag behöver ha dem, mamma...". Han vet så mycket och förstår så mycket. Mer än jag någonsin vågat tro och hoppas. Det ger mig hopp inför framtiden, hopp inför att han ska få del av den frihet en tänkande, kännande, älskande människa kan uppleva. På vilken nivå det än må vara.

- Godnatt. Jag älskar dig Hugo, sa jag.
- Jaaa, svarade han med eftertryck.









Min lille prins bus, hans trädkramande bror och hans vitsippeplockande syster är det finaste jag vet.

/Malin

Tid

Dagen idag är en alldeles särskild dag. Det är min mammas sextioårsdag. Jag minns hur jag som liten en gång hade lyckats pränta in min mammas ålder. Vi satt vid havet på Mallorca och jag hade halsfluss. Då var hon trettiotvå. Om en vecka fyller älste sonen min sex, Hugo tjatar om att han fyller fyra och dotran önskar "slippa barbiedockor för det är barnsligt, jag vill ha bratz istället" i åttaårspresent. Varje ålder har verkligen sin tjusning och sin storhet.

Det är gott att leva och vara med.

Grattis mamma på din dag. Stor kram genom cyberrymden när jag inte kan ge dig en live.

/Malin

Eftertanke och firande

Idag är det alla kvinnors dag! Behövs den? Ja, ja, ja! Läs min systers text.

*

Alla ni kvinnor, som
vardagskämpar, letar
efter lucka, för
att vila trött huvud.

Alla ni kvinnor, som
pusslar, försöker
få ihop, pressas
av de måsten, att
skulla passa in.

Alla ni kvinnor, som
somnar sent, för
att vakna tidigt, denna
dagen tillhör er.

*

Alla ni kvinnor som bär barn, på
trötta ryggar, jobbar
utan lön, skärs
i underlivet, för
att seden tillhör mannen.

Alla ni kvinnor, som
stenas in i döden, där
synden ni stod inför, heter
våldtäkt.

Alla ni kvinnor, som
flyr undan krig,
göms och glöms,
faller mellan lagar, som
inte tillfaller er.

Denna dagen, alla
dagar
är till er.

*

Alla ni kvinnor, som
sköra går ur elden, som
växer i styrka,
denna dagen är till er.

*

av: Catarina Löv

Så till mig själv och alla andra kvinnor, denna dag är Vår. Vad gör vi med den?

/Malin

Berätta idag

Berätta och tala om för dem du älskar att du älskar dem. Gör det nu. Du vet inte när det är för sent. För en dag är det just det, för sent.



Alfons sång.

Idag minns jag med ro att vi sa många gånger till Alfons att vi älskade honom, jag minns svaga, tunna armar runt min hals när jag knappt vågade röra för att inte förgöra. Jag minns skriket som steg ur min strupe när jag såg honom död i sin mammas och pappas säng. Hur det slog mig till golvet. Jag minns för alltid denna morgon för två år sedan, hur vi samlades runt sängen för att en sista gång se honom. Alfons var redan någon annanstans.

Vi sjöng för honom, vi sörjde och vi skrattade. Tillsammans. Vi var tillsammans. Och jag minns värmen i denna avgrund.

/Malin

Frihet del 2 - om livet före döden

Lyssna på detta. Och lyssna igen.

/Malin

Frihet

Dagen idag har varit väldigt bra. Jag var med Ebba och Hannes i Lund för att hälsa på min syster, vi körde hemifrån redan klockan nio i morse, efter det att jag lämnat Hugo på dagis. Efter besöket hos Ditte åkte vi till Ikea i Malmö, för att äta lunch och handla tyg. Vi tog god tid på oss och hade det jättemysigt. När vi var klara med Ikea åkte vi för att köpa färg till Hannes rum. Vi har förhandlat oss fram till ljusblått, via svart och diverse andra färgval av lille sonen. I kassan ställer vi oss för att betala, när kassörska frågar Ebba "Är du ledig från skolan nu? Skönt va?!" "Ja", svarar Ebba lite blygt. "Ni ska inte göra något särskilt då?" frågar kassörskan vidare medan hon vänder sig mot mig och ser frågande ut. "Det är ju det vi gör" far det genom mitt huvud innan jag inser, några sekunder senare, att hon menar typ resa till fjällen eller Österrike eller vad man nu brukar göra för något särskilt på sitt sportlov. "Jo, lite dagsutflykter" svarar jag trevande och avslutar konversationen, tar färg och ungar och går ut till bilen.

På vägen hem tänker jag på det hon sa, mycket. Vi har haft en underbar dag alla tre, känt oss fria och extravaganta, köpt tyg och lyxat med glass till efterrätt och tagit långsamma strosande steg. Det har varit något särskilt. Något väldigt säskilt som kommer att göra gott i veckor eller till och med månader framöver. Det finns ingen bitterhet över att inte åka till fjälls utan njutning i det vi gjort till vår speciella dag. Det får mig att tänka på ett stycke ur "Comedia Infantil" av Henning Mankell.

"Det är ju så. En människa kan längta efter en soptunna eller ett evigt liv. Det beror helt och hållet på."

Även om jag varken längtar efter soptunnor eller evigt liv vet jag en sak. Frihet kan bara komma inifrån.

/Malin

Skriv ut, ge till någon i julklapp!