Det förra inlägget var min story, nu kommer Hugos. För det första; Tåg. Inte ett, inte två utan tre tåg. Mycket viktigt att notera. Så tre tåg blev det, och Hugo klarade det jättebra. Han fixade resandet, tågbytandet, ätandet, blöjbytandetpåvärldensminstatoalett galant. Sedan kom nästa konstighet; Hotel. "Jag vill sova hemma", sa Hugo men lät sig övertalas i takt med att trötthetens övertag stärktes. Utanför fanns stadens alla ljud av bussar som körde, gnisslande bromsar samt den överväldigande mängd traktorer det finns i Örebro centrum (om man frågar Hugo). Tutande bilar fick oss slutligen att glänta på gardinen för att se om det pågick en karneval utanför. Men nej, vi råkare bo bredvid skattemyndigheten och utanför den stod tokar med plakat där det stod; Tuta för sänkt skatt! Och folk tutade. Kanhända att det var en manifestation mot oss flitigaskattepengsanvändaremedsjuktbarn... "Bilarna tutar på mej" mös Hugo och vi skrattade slutligen hysteriskt...
Man får minnas att detta är en pojke som till vardags går på diet, men som har en mamma och en pappa som anser att livets goda även bör tillfalla Hugo. På en resa som denna med all den kraft som Hugo använder, måste det till extravaganser för att man ska stå ut. Vi åt pizza på rummet. Vi åt godis på tåget. Vi köpte mos och köttbullar och fick en orange plastgroda som kompis. Hugo trivdes kan ni tro!
Hos doktorn gick det även där jättebra. Hugo fick egna lektjejer som han instruerade flitigt. Han sprang, åkte hiss, byggde med klossar, fick mat i pesonalrummet, åkte hiss igen och så vidare... Allt medan mamman och pappan fick sitta i lugn och ro och prata och lyssna och lära (tack!). Fyra timmar senare bar det av mot hotell och hoppande i sängar (förlåt Plaza!). Vi hade det gott tillsammans! Olle, jag, Hugo och en orange plastgroda.
Trött är han nu lille prinsen, och gråter för minsta lilla. Han har ont i benet och haltar värre och värre. Idag väntar således höftröntgen och ultraljud. Varför ska man andas ut om man kan låta bli...
/Malin
