Att andas

Luften känns hög och klar idag trots att himmelens gråa sänker sig. Ute på gräsmattan ligger Hugo och hans assistent på en filt. De har räfsat ihop en lövhög och i den gömmer sig Rorry Racerbil och hans vänner. Tillsammans leker de, tillsammans bygger de historier och berättelser, fyller min snart blinda unge med fantasier och bilder. Det fyller mig med en känsla av stor tacksamhet. Över Hugo såklart, men också över dessa assistenters arbete. I två och ett halvt år har det funnits assistenter vid Hugos sida och som de betyder. De är hans syn, hörsel, trygghet, hjälpjag. De är hans möjligheter och hans steg framåt i en svår värld och vardag. Min tacksamhet mot dessa människor som lever, leker och finns med oss i vår vardag är stor, att få sitta här och titta på när de leker, att veta hur mycket de betyder för Hugos chans att lära och vara trygg gör mig rörd till tårar.

Det är inget lätt jobb att vara personlig assistent. Det är i min mening på tok för undervärderat, som i princip alla människonära yrken utförda till största del av kvinnor. Ingen nyhet men väl dags att göra något åt.

Yrkesmässig distans i all ära, men när man arbetar som personlig assistent är människokärlek, värme och närvaro en nödvändighet och därmed är det en svår balansakt detta yrke. Det är ett arbete som sannerligen skiljer sig från de flesta andra genom sin konstruktion. I någon annans hem, med respekt för integritet, med hjärta och hjärna ska de finnas och värna. Och vilket lysande arbete de gör Hugos assistenter. De kommer att finnas i mitt hjärta med stor tacksamhet för alltid.

/Malin