Ord

Här är det rea på ord. Jag köpte några bra som jag behöver för framtida bruk. Lite som Bob Hund - Jag rear ut min själ. Allt ska bort! Mina ord ska jag aldrig rea bort. Även om de har olika tyngd och värde.

Min själ ska jag heller aldrig rea ut. Den är såld för längesen. Till Livet.

Varmaste till Er alla!

/Malin

Guldkorn

Jag samlar på dem, guldkornen som finns i varje dag. En liten Hugo som svarar "Okej" på något jag säger, i stället för att vråla "NEJ HA BILL INTE" (nej jag vill inte). En Ebba som deklarerar att hennes plats i skolan kan gå till något arbetande barn i ett annat land, hon har nämligen ingen lust att gå kvar! En Hannes som filosoferar över lastbilschafförer som nog "... är såna som avskyr människor...", med tanke på ensamheten i deras arbete. Den värme från de fantastiska människor vi möter på vår resa i Alströmland.

De finns där, guldkornen, varje dag. Konsten att se dem och höra dem är det svåra. Man kan träna sig, man kan försöka, man kan sträva efter. För det finns inget verkligt mörker som inte innehåller något verkligt ljus.

Idag blommar snödroppar och krokus och fåglarna sjunger med lite större iver än vanligt. Så den kommer nog i år också. Den där våren. Hugo ska om ett par veckor få hörapparater på båda öronen, så fåglarna får allt sjunga extra mycket då. Lille prinsen ska ha en bil på den ena och en lastbil på den andra. Sen kommer han säkert att säga "du får ha dem" till mig och maken, så vi kommer nog att ha det precis hur kul som helst under en invänjningsperid ;)

Allt gott, igelkott!

/Malin

Eftertanke och firande

Idag är det alla kvinnors dag! Behövs den? Ja, ja, ja! Läs min systers text.

*

Alla ni kvinnor, som
vardagskämpar, letar
efter lucka, för
att vila trött huvud.

Alla ni kvinnor, som
pusslar, försöker
få ihop, pressas
av de måsten, att
skulla passa in.

Alla ni kvinnor, som
somnar sent, för
att vakna tidigt, denna
dagen tillhör er.

*

Alla ni kvinnor som bär barn, på
trötta ryggar, jobbar
utan lön, skärs
i underlivet, för
att seden tillhör mannen.

Alla ni kvinnor, som
stenas in i döden, där
synden ni stod inför, heter
våldtäkt.

Alla ni kvinnor, som
flyr undan krig,
göms och glöms,
faller mellan lagar, som
inte tillfaller er.

Denna dagen, alla
dagar
är till er.

*

Alla ni kvinnor, som
sköra går ur elden, som
växer i styrka,
denna dagen är till er.

*

av: Catarina Löv

Så till mig själv och alla andra kvinnor, denna dag är Vår. Vad gör vi med den?

/Malin

Brutalt kanske, men roligt!

071-nummer för psykfall

...tuuuut.....tuuuut.....tuu… klick

Hej. Välkommen till Psykhimlen.

Om du är tvångmässig, tryck 1 om och om igen.

Om du är underordnad, be någon att trycka 2.

Om du har flera personligheter, tryck 3, 4, 5 och 6.

Om du är paranoid, kan du enbart låta luren ligga av. Vi vet vem du är och vad du vill och kommer att söka upp dig inom den närmsta timmen.

Om du är schizofren kan du bara lyssna på den lilla rösten i ditt huvud som kommer att säga vilket nummer du ska trycka på.

Om du är mano-depressiv kvittar det vilket nummer du trycker på. Ingen kommer att svara ändå.

Någon som kan ringa åt mina jag? Säpo avlyssnar min telefon och jag kan aldrig enas med mig vem som ska ringa från mobilen. Om någon vill lyssna, vill säga.

/Malin

Varför?

Innan jag startade denna blogg funderade jag både länge och väl. Över mina skäl, andras uppfattning och så vidare. Det jag funderade mest över var Hugo och hans integretet. Inför varje inlägg funderar jag igen, väger mina ord på guldvågen, ställer prövande mina tankar mot världens. I ärlighetens namn tyckte jag inte om det min syster och hennes man gjorde när de började blogga om Alfons och hans cancer. Jag kunde aldrig drömma eller på förhand förstå vilken oerhört positiv betydelse det hade och fortfarande har för både systrami och inte minst för mig. För alla oss andra som är nära och ändå stått bredvid. Idag är jag glad och tacksam för att de startade bloggen. Den har vidgat min insikt och varit ett ovärderligt stöd för oss som familj. Ja, man väljer väg, man går ut offentligt på ett sätt som inte alla gör. Man tar en risk att bli både förfasad över och ifrågasatt. Och i bästa fall; Att bli uppmuntrad och känna stöd av andra.

Jag kommer aldrig att kunna fråga Hugo om det är okej. Därför tål det kanske att sägas mer än en gång; Detta är min blogg och den speglar min syn på vårt liv tillsammans. Det är ett försök till att visa på ett liv så svårt och så fyllt av kärlek. Bloggen är också ett sätt för mig att dela med mig av den gåva jag fått. Jag vill inte tigga medlidande, jag vill visa ett annorlunda sätt att tvingas leva i nuet. Ett nu som jag är evigt tacksam för. Trots smärtan. Eller tack vare smärtan.

Det är så att vi som familj måste släppa många främmande personer nära, det krävs för att kunna samarbeta på ett bra sätt kring Hugo. Vi måste och behöver ofta stöta och blöta vårt innersta med andra. Tack och lov finns det människor som lyssnar!

Den röst bloggen ger mig har visat sig vara fullkomligt fantastisk. Om alla kommentarer skulle sluta trilla in från idag har jag redan fått så mycket. Så mycket stöd och så fina ord att de alla har en egen plats i mitt hjärta. Tack för det!

/Malin

Berätta idag

Berätta och tala om för dem du älskar att du älskar dem. Gör det nu. Du vet inte när det är för sent. För en dag är det just det, för sent.



Alfons sång.

Idag minns jag med ro att vi sa många gånger till Alfons att vi älskade honom, jag minns svaga, tunna armar runt min hals när jag knappt vågade röra för att inte förgöra. Jag minns skriket som steg ur min strupe när jag såg honom död i sin mammas och pappas säng. Hur det slog mig till golvet. Jag minns för alltid denna morgon för två år sedan, hur vi samlades runt sängen för att en sista gång se honom. Alfons var redan någon annanstans.

Vi sjöng för honom, vi sörjde och vi skrattade. Tillsammans. Vi var tillsammans. Och jag minns värmen i denna avgrund.

/Malin

Om livet med döden

Imorgon är det två år sedan Alfons dog, systramis lille pojk. Det känns som igår och en hel evighet sen. Tänk vad vi lever med saker jag aldrig trodde att vi skulle kunna bära. Vad gränserna med tiden flyttas.


Alfons i Malmö 2005. Med blont tjockt hår och mjuka rosiga barnakinder. Älskad och oändligt saknad. Till havs Alfi! Jag kommer med snödroppar till dig imorgon.

/Malin