Mat

Så vad det dagen D för sju av våra tuppar. Och vår första prövning på vägen mot utökat självhushåll. Allt gick som planerat och tupparna gick en lugn död till mötes. Jag höll tuppen i famnen, tackade den för maten vi får, den fick ett hårt slag i huvudet och sedan högg vi direkt av huvudet. Det rycker förfärligt i kroppen men det går ganska fort över. Ingen svimmade, barnen höll sig inomhus och vi hade god hjälp av diverse släktingar. Jag kan inte påstå att det var en trevlig upplevelse, men den äcklar mig inte mer än att äta mutantbröstfileer av sjukt uppgödda kycklingar är slaktklara efter 34 dagar, och inte fem månader. Jag äter hellre våra tuppar som levt ett fritt och naturligt liv, haft gott om plats, bra mat och mycket kärlek. Nu är vi trötta och ska äta en sen middag.

/Malin

Söckersött

Bullerbyn var ironiskt menat, med E22 mitt i byn. Buller byn!

Kramar!

Livet i Bullerbyn

Mitt hem är min borg. Och min borg är min gård och här trivs jag utmärkt! För första gången i livet har jag hittat en plats jag aldrig vill lämna. Jag har hittat hem.

Igår satt Hugo och Olle och jag och tittade på stora förstoringar av bilder, på datorn. Hugo känner igen sig själv med sina mörka glasögon och älskar bilder. Det är kul med digitalkamera som kan ta sex bilder i följd. Mitt bland alla barnbilder fanns sommar-bilder av min plats på jorden. Här är så vackert att svärtan inombords bleknar. Var dag blir en dag av tacksamhet. Djuren på gården får mina fötter att stå lite stadigare, som en jordnära kontrast till alla okontrollerade tankar. Vi har bara bott här sedan i våras men min själ hör hemma här. Jag har en historia i trakten men har inte känt mig hemma förut. På söndag får vi se hur stadigt mina fötter står när det är dags för vår första tuppslakt. Jag försöker att både bli trött på allt galande och samtidigt vara tacksam för våra måltider som kommer. På söndag får vi se vem som dimper i backen först!

/Malin

Kusinerna

För ett och etthalvt år sedan slutade ett par barna-fötter att gå på vår jord. Det skulle kunna varit igår eller för hundra år sedan. Minnet sitter i kroppen, lika avlägset som nära. Sällan känner jag Alfons närvaro så starkt som imorse.

Imorse satt hans syster vid vårt köksbord och skrattade åt alla hysteriska bajsskämt min femårige Hannes kunde komma på. Hon skrattade på samma sätt, med samma självklara kärlek och beundran som Alfons en gång skrattade åt Ebba. En blick och skratten infann sig. En kram och samförståndet var totalt.

Så om man frågar sig varför Ebba i sin tur är trött, så finns svaret precis här; Hon miste för ett och ett halvt år sedan inte bara sin kusin utan sin närmsta bundsförvant, sin största supporter och med honom en del av sin framtid. Det har tagit henne hårt.

Synen av ett dött barn, av en död kusin lämnar oss aldrig, även om minnena av honom levande är minst lika starka.

/Malin

Mamma till vår Hugo

Jag har senaste tiden flera gånger fått frågan; Vad är det som är så jobbigt med att vara förälder till Hugo? Det som då har börjat med en känsla av att vara gnällig och skuldkänslor över min mentala trötthet har slutat i många funderingar över vad livet med Hugo egentligen innebär. Att få barn är en gåva att tacksamt mottaga, inte en sak att skaffa. Att få ett friskt barn och leva lyckligt därefter var en naiv dröm jag säkert delat med många. Efter två friska barn och två små att uppleva önskade jag att min längtan efter ett tredje barn att göra de två till en skara skulle bli uppfylld. Så kom en liten Hugo till världen, en liten Hugo som kom att vända upp och ner på allt jag trodde att jag visste. En Hugo som kommit att öppna mina ögon och slå mig till marken. En liten pojke som med all sin styrka, alla sina svårigheter, all envishet får mig att skratta och gråta, förbanna och med den ödmjukaste tacksamhet mottaga det största av allt; kärleken till Livet.

Jaques Werup skrev; "Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig". Så även om jag önskade bort smärtan i att se mitt barn ha det svårt och vetskapen att han bara kommer att få det svårare, trots det; Jag älskar honom, älskar honom och älskar honom igen. För det enda som riktigt är meningen är att jag ska finnas här och nu, drabbad av kärleken till Olle och våra allrafinaste ungar.

Som den brokiga skara de är utgör de grunden i mitt liv.

/Malin

Hugos namnsdag

Måste berätta; I morse skulle älskade O. köra Ebba till skolan och när de var på väg ut genom dörren kom Hannes springande med Hugo efter sig. På Bollibompa läser de nämligen datum och namnsdagar varje morgon, så där kom de springande; Hugos namn är på tv:n! De var så söta och glada och Hannes fick mig ikväll att lova att räkna efter hur många dagar det är till han har namnsdag...

/Malin

Snö

Först; Tack för fina kommentarer, vad de gör mig gott!

Nu; Jag är så tacksam och glad att jag bor i ett land med en fantastiskt sjukvård och habilitering. Denna tacksamhet infinner sig ofta. I fredags på barnakuten när Hugo blev inkallad för att lämna urinprov. Eller idag när lantbrevbäraren var här och lämnade två bord till Hugo. Bord som gör att han kan se boken eller måla en teckning utan att få ont i nacken. Han fick låna ett till dagis och ett för att ha här hemma. Jag har tidigare försökt ha receptställ till honom när han läser, men då har han mest varit intresserad av konstruktionen.

Under eftermiddagen har han använt det lite när han tittat i böcker. Det var när vi hade hembesök av Annika från syncentralen i Lund, som hon lovade att skicka borden till Hugo. Hon har skrivit intyg för att vi ska kunna ansöka om bostadsanpassning. Annika är en varm och fin människa som, förutom sitt arbete som synpedagog, skulpterar fantastikt. Hon inspirerar mig att börja med leran igen, titta själv på hennes verk.

Idag har Hugo varit på dagis och åkte imorse med Marie, hans assistent, till simning i Furuboda. Han åker taxi med sjukresor dit och fick i morse åka med en liten liten taxibil som han själv uttryckte det. Det var en vanlig bil idag och inte en stor taxibuss, som Hugo älskar. Hannes har haft en hemmadag och Ebba varit i skolan första dagen efter höstlovet. Bra med lite vardag för henne tror jag. Älskade O. har varit på jobbet och jag har varit hemma, med diverse mysigt sällskap som hindrat mig från att säcka ihop. Den stora tröttheten ligger tung över oss, både mig och O. Jag hoppas på snö snart, bara vinterdäcken hoppar på plats först. Snö genom förnstret är så bedövande vackert och det behöver jag nu. Nu. Nu. Nähä, ingen snö för det.

Kram på er!

/Malin