fredag 12 juni 2009

Två grabbhalvor så fina

Idag skulle Alfons, min systerson, fyllt sju år. Cancer tog hans liv ifrån honom. Samtidigt som Alfons blev sjuk föddes min Hugo. Den sommaren minns jag knappt, mer än som ett virvlande nattsvart mörker, en orkan av rädslor, hopp och försvivlan. Det finns tack och lov bilder som minner om goda stunder och här är en. På våra skruttiga pojkar, en Hugo som inte ville vara med och en Alfons med sin kluriga Alfonsblick. Alfons som just höll på att tappa håret av första cellgifterna, jag minns hur jag strök över det nästan kala och fick hår i handen.



Idag är du i mina tankar Alfons, idag lite mer än vilken annan dag som helst.

/Malin

3 kommentarer:

Monica sa...

Aj aj aj, det borde aldrig få bli så där, aldrig nånsin! Det slitna "att leva i nuet" blir som nytt liksom... Kram Malin!

Honungspojkens mamma sa...

Å, Malin. Jag började skriva en kommentar men tog bort den. Vad skriver man..?

Vilken underbar bild på finaste kusinerna... Och smärtsam...

KRAM

Skalmans mamma sa...

Vet inte heller vad jag ska skriva. Men de är underbart fina kusinerna!

Livet är svårt att förstå många gånger. Varför ska det göra så ont?
Kram