Vad jag känner att jag måste lägga till efter gårdagens inlägg är just det. Sedan Hugo kom in i mitt liv har fågelsångens drill varit klarare, sorgens tårar tyngre och fler, traktorers brummande har blivit vacker musik, livet har blivit tydligare, djupen har blivit större och glädjen har i sin största enkelhet blivit fläckfri. Hugo har genom sitt varande i nuet öppnat dörrar för mig, dörrar till djupaste smärta och jublande glädje, dörrar som inte går att stänga och som jag endast då och då skulle vilja dra igen för att gläntandet blir lite för intensivt.
Kära ni, ana alltid en djup tacksamhet över det jag känner mig priviligierad att få uppleva. Att jag inte har något val ger mig ändå ett val att ge mig hän och uppleva i stället för att dra skygglapparna tätare kring ansiktet. Det ger mig också valet att dela med mig, inte för att det alla gånger är lätt men för att vi alla behöver bli bättre på att se det viktigaste i livet och stanna upp i denna hektiska snabba resultatinriktade värld där kärleken till medmänniskor har blivit osynligförklarad och där vi alla pumpas med ideal som handlar om att vi aldrig duger som de vi är.
Men vi duger gott. Du duger gott, vilken form du än må vara stöpt i. Och duger, det gör jag ockå.
/Malin
3 kommentarer:
Det är klart, att du duger gott. Jag brukar säga, att det räcker. Det räcker faktiskt gott och väl, det man kan göra och orkar göra just för i dag eller för denna stund.
Läste ditt inlägg: Tänkvärt så det förslår, skrev faktisk ut det och ska hänga det på min vägg på kontoret, där jag arbetsträner. Det finns många "kategorier", som man kan stoppa in i stället för utvecklingsstörd, men jag föredrar nog att kalla en människa för en människa!
Tänker på er så ofta, saknar er och längtar till vi kan ses. Du skriver så fint, du berör verkligen. Jag är glad att jag kan följa er på bloggen. Kramar från Rasmus o Carina
...skulle önska att få träffa "en Hugo"! Du har en underbar son min vän!
Kraaaaaam!
Skicka en kommentar