Så närmar sig födelsedagen som är svår att fira. Födelsedagen som redan fått ett dödens avslut. Födelsedagen som ger meningslöshetens och meningsfullhetens smärta ett ansikte.
Hur kan jag förstå en systers svåra smärta i det som skulle vara liv och glädje?
Jag minns Alfons födelse så klart. Minns snusande andetag mot axeln, hormonplitor på kinden, ljuva ögonblick av kontakt, vackraste blå ögon och en liten kusin, min dotter, som ville hålla nära.
På fredag är det skolavslutning och efter det går vi till Alfons. Ja du ohjälpliga liv. Dottern min vet precis hur man plastar in kort på de håller länge vid graven.
/Malin
11 kommentarer:
Åh. Jag brukar läsa Alfons fina blogg. Det är så smärtsamt alltsammans...
Kram till er
Tänker på er. Jag har också läst Alfons blogg, men i små portioner. Det är jobbigt att ta in att sånt händer....Kram Anna
Att möta sorg är lika viktigt som att möta glädje för båda är oundvikliga på vår resa genom livet. Mina döttrar har en relation till sina syskon trots att de aldrig mötts i livet, de tycker inte att det är otäckt eller ens konstigt att besöka graven. Även vi ska pynta till skolavslutningen, både hemma men också vid en gravsten hos en liten bror o syster.
Tänk att det är så svårt att förstå att det är på riktigt, trots alla minnen och all kärlek till den lille pojken. På hans gravsten finns hans handavtryck, det är skönt att lägga min hand på hans när vi åker dit. Detta skulle varit hans första egna skolavslutning. Och nej inte är det otäckt eller konstigt för barnen, de leker på väg till kusinens grav, virvlande över kyrkogårdens tystnad.
Vår tös har varit borta i 7 månader nu, vi väntar fortfarande att hon ska komma hem igen....man förstår inte att allt bara kan ta slut, vill inte förstå, förstår så väl.. kram
Hade så GÄRNA lånat Hugo!!! ♥
Och jag VET hur det är vid ett litet barns grav...
Kramar i massor fina Malin!
Lena; Du skulle inte ens behöva försöka förstå. Tänker på er och er fina tjej.
Nastasia; Kram i massor till dig också, det smärtar att höra att du vet det ingen skulle behöva veta.
Det är det svåraste, att förlora ett barn. Men i sorgen finns också glädjen, över att ha fått ha en tid tillsammans med ett annat liv som för alltid kommer att forma och påverka en. Alfons, din pojke, levde alltså inte förgäves. Så ser jag det själv när jag tänker på min son som aldrig fick chans att leva sitt liv, men som ändå, trots att det gått 25 år, fortfarande sätter sina spår i mig. Det är vackert.
Kenneth; Alfons var inte min pojke, det var min syster Catarinas. Visst finns det glädje också, dimensionerna blir större. Och det är verkligen vackert.
Flåt Malin, förstod inte det, läste slarvigt, nu ser jag. Fina texter f.ö. Läser regelbundet.
Kenneth; Ingen fara, släkten är både stor och bullrig...
Skicka en kommentar