Vackrast i världen

Alla som inte var där på Barbacka igårkväll missade något viktigt. Inte vackrast i världen.



/Malin

Vilse i Alströmland

Vilse i Alströmland ramlar jag av den knöliga stigen som så många gånger förr, reser mig igen och ser världen och livet i ögonen. För den är full av gropar den här resan. Oändligt svår och smärtsamt vacker.

Och precis när man tappar fotfästet öppnar sig ett hav av möjligheter. För den som vill och vågar. Nu vill jag simma där länge, länge.

/Malin

Trots

Trots är ett läkande förhållningssätt. Från det lilla barnet som klipper navelsträngen gång på gång. Visst tusan måste det till kraftfull trots i denna långsamma frigörelseprocess. Speciellt när det gäller tröga morsor som helst gullar med sina små på offentlig mark. Bevare mig väl. Ja, jag pratar om mig själv. För visst är man lite trög när det gäller barnen. För att ta till en sliten klyscha; Det går ju så fort!

Trots tvingar fram utveckling och ifrågasättande. Det ger kraft att gå igenom saker man inte trodde var möjligt. Att hämta kraft någonstans är ju nödvändigt.

Jag trotsar döden i varje andetag, även när tankarna på den stora saknaden drar. Jag trotsar döden i den kärlek som är till livet. För missförstå aldrig det, jag älskar livet även om jag inte alltid älskar att leva. Ana alltid tacksamheten och glädjen i det lilla som är det största. För jag längtar inte bort, jag vill vara här. Inte bak, inte fram, bara här.

Som blomman som trotsar kylan.



Såg "På liv och död" igårkväll (Toppenbra Christina). Tänk vilken glädje att ha möjligheten att ge en annan människa livet. Att säga att om jag dör imorgon och min lever är något att ha så ta den. Ge den till någon som kan leva vidare genom det.

Som mamma blir det en gåva såsom det liv man en gång fött.

/Malin

Blicken

Senaste dagarna har jag tittat på foton. Foton från när Hugo var mindre, en litet gryn med tom blick. Jag slås av att det är sant. Han kommer att dö ifrån mig. Han kommer att dö ifrån oss. Han blir bara sämre. Jag ska leva många år med vetskapen att han från nu och igår och sedan han föddes bara kan gå uppför. Utför. Det är märkligt att veta att hans framtid och dess innehåll är så begränsat. När Hugo föddes och en vecka framåt trodde jag att Hugo var ett vanligt barn, efter en vecka började de onda aningarnas tid. Den tid som kom att vara i tre år, innan beskedet och vetskapen slutligen stod klar. Vetskapen. Vetskapen, men inte den känslomässiga förståelsen. Den kommer långsamt, i vågor.

Hugo var en allvarsam bebis, en ledsen bebis och det gör så ont att tänka på att det var så svårt att nå honom. Han var ett litet, litet barn, känslomässigt förlamad och immun mot omvärldens skratt, leenden och tårar. "Varför älskar inte Hugo mej mamma?" sa Hannes. Två och ett halvt år gammal.

Ändå trodde jag det var mitt fel, mitt fel att han inte log, mitt fel att han inte ville vara hos mig, mitt fel att han skrek. Jag försökte verkligen tro med ett allt starkare tvivel. Vad mycket jag önskar att jag hade förstått.

Och så är jag tillbaks igen. Vetskapen. Bara det. Förståelse är något helt annat.

Miraklet Hugo är större än livet självt. Kärleken till Ebba, Hannes och Hugo är livet. De, barnen, är förutsättningen.

Mitt hjärta och min smärta.

/Malin

Frihet

Dagen idag har varit väldigt bra. Jag var med Ebba och Hannes i Lund för att hälsa på min syster, vi körde hemifrån redan klockan nio i morse, efter det att jag lämnat Hugo på dagis. Efter besöket hos Ditte åkte vi till Ikea i Malmö, för att äta lunch och handla tyg. Vi tog god tid på oss och hade det jättemysigt. När vi var klara med Ikea åkte vi för att köpa färg till Hannes rum. Vi har förhandlat oss fram till ljusblått, via svart och diverse andra färgval av lille sonen. I kassan ställer vi oss för att betala, när kassörska frågar Ebba "Är du ledig från skolan nu? Skönt va?!" "Ja", svarar Ebba lite blygt. "Ni ska inte göra något särskilt då?" frågar kassörskan vidare medan hon vänder sig mot mig och ser frågande ut. "Det är ju det vi gör" far det genom mitt huvud innan jag inser, några sekunder senare, att hon menar typ resa till fjällen eller Österrike eller vad man nu brukar göra för något särskilt på sitt sportlov. "Jo, lite dagsutflykter" svarar jag trevande och avslutar konversationen, tar färg och ungar och går ut till bilen.

På vägen hem tänker jag på det hon sa, mycket. Vi har haft en underbar dag alla tre, känt oss fria och extravaganta, köpt tyg och lyxat med glass till efterrätt och tagit långsamma strosande steg. Det har varit något särskilt. Något väldigt säskilt som kommer att göra gott i veckor eller till och med månader framöver. Det finns ingen bitterhet över att inte åka till fjälls utan njutning i det vi gjort till vår speciella dag. Det får mig att tänka på ett stycke ur "Comedia Infantil" av Henning Mankell.

"Det är ju så. En människa kan längta efter en soptunna eller ett evigt liv. Det beror helt och hållet på."

Även om jag varken längtar efter soptunnor eller evigt liv vet jag en sak. Frihet kan bara komma inifrån.

/Malin

Mitt mirakel

Hugo föddes med planerat kejsarsnitt, på grund av medicinska problem, den 19 maj 2005. Det var en fantastiskt vacker och tidig morgon. Två gånger hade jag fött och denna tredje gång visste jag skulle bli min sista. I det ögonblick läkarna slutade slita i min kropp och jag hörde hans första hjälplösa skrik visste jag att det var en liten pojk, jag som hela graviditeten varit övertygad om att det var en flicka vi väntade. Han var ett lila, blodigt, fäktande litet mirakel som grep mitt innersta från första stund. Sommaren som följde fick min systers då treårige pojk cancer, ett monster som kom att ta hans barnaliv ifrån honom innan han hann fylla fem år.

Innan den 19 maj 2005 visste jag redan då lite för mycket om livets svåra, trots att det inte på villkors vis gick att mäta med det helvete som skulle följa. Samtidigt som mitt eget barns skakande ögon och tomma blick talade sitt alltmer tydliga språk, samtidigt som hans slappa muskler och söndertrasande skrik slet mig i stycken. Samtidigt kämpade min systers lille pojk för sitt liv. I ett och ett halvt år kämpade han, med ett mod och en envishet som inte lämnade en själ han mötte oberörd.

Hopp och förtvivlan gick hand i hand.

Idag ligger min systers pojk i en liten kista i en liten grav, alldeles för tidigt tagen från livet och oss som älskar honom. Hugo lever med en fortskridande sjukdom som kommer att korta hans liv. Det är en fasa som kan driva vem som helst farligt nära vansinnets gräns. Det är en fasa men idag kan jag också säga med ärlig innerlighet; Det som är den största fasan är här och nu den största gåvan. En kärlekens och livets gåva som i våra klara och starka stunder lär oss att livet är ändligt. Är det värt den insikten? Aldrig aldrig aldrig. Men det kan jag inte göra något åt. Livet är fyllt av mirakel och förtvivlan om vi bara vill. Mitt minsta mirakel tar all min ork och all min kraft och det är värt varenda sekund.

Känn! Kämpa! Lev! I kärleken namn. Amen.

/Malin