fredag 6 februari 2009

Mitt hjärta, min kärlek, min lille pojk

Om jag kör den smala landsvägen förbi kykan mot österlenska fält växer minnena från då sig starkare för varje slingrande kilometer. Om jag kör långsamt i svängen in mellan de mötande husen uppenbarar sig dåtid och krockar brutalt med det som är nu. Nu. Friheten och lättheten andas smärtsamt påtagliga minnen av ett annat jag. Jag kan inte längre vända åter och skulle välja bort det om jag blev erbjuden. Ändå.

Är det först med kniven mot strupen livets förgänglighet blir så uppenbar att leda måste ge vika? Är det först med döden i hand livets vävs verkliga rikedom gör sig synlig? Hur gör man för att förlamning inte ska ta överhand?

Hugo har börjat höra dåligt. Det vi befarat blev idag bekräftat. I bilens baksäte på väg hem grät jag stilla. Jag önskar att jag kunde ge honom ett öga för att sedan visa honom stjärnorna eller månen eller trädtopparna, en bit av min lever, en njure, ett öra för prinsen att höra fåglarna i många år till. Och halva det hjärta han redan fått för fullt. Jag önskar så att det gick att önska sig till verklighet.

/Malin

7 kommentarer:

Anonym sa...

...och hade jag kunnat hjälpa Dig eller varit till någon tröst så hade jag sååå GÄRNA bistått Dig det!!!!

Varm och goo kram till Dig i alla fall kan jag ge!

Nastasia

Linda på Lingon sa...

Hej
Lilla goa Hugo...
Läste det du skrev om clownerna och såg honom så tydligt framför mig. Jag har fått förmånen att lära känna honom bättre nu när han börjat hos oss och det är så härligt att vara med honom i hans lek och upptäckter. Det finns så oändligt mycket glädje i honom och det smittar verkligen av sig. Det är ledsamt att han förlorat lite av sin hörsel men man får innerligt hoppas det inte blr värre. Du, Malin ha det underbart med dina barn och O så ses vi nästa vecka (om min feber lägger sig)

Kram Linda

Christina i Torslanda sa...

Hej Malin. Nej, det liv som vi känner till bjuder bara på en riktning - framåt. Oavsett hur gärna man ibland skulle vilja svänga skutan åt lite olika håll, återuppleva det som har varit eller besöka ett parallellt spår, så tickar ändå tiden bara på i samma takt. Man kan bli tokig när man tänker på det ibland. Så många saker som är aldrig mer...

Men du ska se att Hugo hittar nya sätt att njuta av livet. Glädjen och livet är inte knutet till något specifikt sinne. Min kusin blev helt döv efter en hjärnhinneinflammation när hon var barn, jag tror hon var ca 10 år. Hon hävdar alltid att hennes hörsel fungerar utmärkt - bara inte på samma sätt som vår. Jag kan ju inte veta vad hon menar exakt, men eftersom hon minns sin tid med normalhörsel ganska väl så kan man i alla fall utgå ifrån att hon inte upplever sin livskvalitet som lägre nuförtiden.
Jaja, nu är det sent och ni sover säkert redan gott (hoppas jag i alla fall, för det var väl det ni hade blivit lovade?). Krama Hugo och ha en skön helg.

Christina

Samtal från min trädgård sa...

Känner igen detta med att sitta och gråta i baksätet, när man har fått bekräftat något, som man med sitt kloka mamma-hjärta egentligen redan visste. Hur man sitter och köpslår med sig själv för att vilja det absolut bästa för barnet eller barnen har jag inte glömt heller. Jag har pratat med andra mammor till speciella barn och de bekräftar detta. Vill bara ge dig styrka och energi, tittar in här i bland.

Malin sa...

Nastasia; Den kramen värmer gott! Och det är till hjälp det!

Linda; Hoppas du kryar på dig! Ja, det var en rolig syn när clownerna for åt både höder och vänster och Hugo skrattade så han vek sig! Nog är skratt helande alltid. Kram!

Christina; Jo visst är vi själva vår största referensram. Hugo tycker säkert att han både ser och hör bra som han gör. Samtidigt finns frustrationen över att inte riktigt hänga med. Faktum är att även om jag grät för hans skull i fredags är det måndag idag och Hugo är alltid Hugo, samma stora kärlek! Kram till dig!

Samtal från min trädgård; Jag välkomnar dig med hopp om att vi alla snart kan föra samtal i våra trädgårdar. För nu är längtan efter våren enorm! Och visst vet man mycket i sitt mamma-hjärta. Om man bara vågar. Varmaste!

Nastasia sa...

...funderade på att jag skrev en b-uppsats om "samma personer". Det var i ämnet sociologi och handlade om mina personers vardag. Dessutom var det en del intressant om historia där i...men vet i 17 om eller hur jag kan lägga in den, så Du skulle kunna komma åt den...hmmm...*funderar så det knakar*

Är Du intresserad så ska jag försöka, för på något sätt ska det väl gå?

En stooor kram till Dig, Hugo och de övriga i familjen!

Malin sa...

Nastasia; Det låter intressant, kanske du kan maila den?! Det är så härligt att du vill, det gör mig glad! Kram!