Senaste dagarna har jag tittat på foton. Foton från när Hugo var mindre, en litet gryn med tom blick. Jag slås av att det är sant. Han kommer att dö ifrån mig. Han kommer att dö ifrån oss. Han blir bara sämre. Jag ska leva många år med vetskapen att han från nu och igår och sedan han föddes bara kan gå uppför. Utför. Det är märkligt att veta att hans framtid och dess innehåll är så begränsat. När Hugo föddes och en vecka framåt trodde jag att Hugo var ett vanligt barn, efter en vecka började de onda aningarnas tid. Den tid som kom att vara i tre år, innan beskedet och vetskapen slutligen stod klar. Vetskapen. Vetskapen, men inte den känslomässiga förståelsen. Den kommer långsamt, i vågor.
Hugo var en allvarsam bebis, en ledsen bebis och det gör så ont att tänka på att det var så svårt att nå honom. Han var ett litet, litet barn, känslomässigt förlamad och immun mot omvärldens skratt, leenden och tårar. "Varför älskar inte Hugo mej mamma?" sa Hannes. Två och ett halvt år gammal.
Ändå trodde jag det var mitt fel, mitt fel att han inte log, mitt fel att han inte ville vara hos mig, mitt fel att han skrek. Jag försökte verkligen tro med ett allt starkare tvivel. Vad mycket jag önskar att jag hade förstått.
Och så är jag tillbaks igen. Vetskapen. Bara det. Förståelse är något helt annat.
Miraklet Hugo är större än livet självt. Kärleken till Ebba, Hannes och Hugo är livet. De, barnen, är förutsättningen.
Mitt hjärta och min smärta.
/Malin
2 kommentarer:
Er situation är svår och förmodligen nästan omöjlig för oss, som inte varit i den, att sätta oss in i. Naturligtvis kan försöka föreställa mig men jag tror aldrig man helt fullt kan förstå hur det känns om man inte varit i eller mycket nära.
Det där att man anklagar sig själv (särskilt som mamma) är så underligt. Har man det medfött att anklaga sig själv?
Hoppas ni hittar många underbara stunder att njuta av trots allt!
Idag skiner solen igen!
Oj oj oj, mitt hjärta gråter som sagt!
Skicka en kommentar