En text jag läste och skrev av för femton år sedan. Lika aktuell och tänkvärd då som nu.
Språket avslöjar
Förr kallades barn för barn, ungar, sötnosar, gryn, gullrumpor. Nu kallas de konsumenter.
Förr kallades skolbarn skolbarn, lärljungar, förstagluttare, mellanstadiebarn, plugghästar. Nu är de kunder och går i resultatenheter där deras föräldrar påstås ha fritt val i skolbutiken.
Förr kallades jobbiga barn för jobbiga barn, struliga barn, svåra barn, busfrön eller, något senare, barn med särskilda behov. Idag kallas de kostnadskrävande, rent av konkurrensnackdelar.
Förr fanns det halta barn, lytta barn, blinda barn, barn från Afrika, Finland, Tyskland. Så blev de invandrarbarn, flyktingbarn, andra generationen. Nu är de negativa konkurrensfaktorer.
Förr kallades sådant för cynism, svinaktigheter, manipulation. Nu kallas det realpolitik, kommunalförvaltning, skolpeng, den enda vägen.
Språket avslöjar. Men hos oss alla prasslar det inte av sedlar när vi talar. Så för oss gäller det att kämpa för alla barns rätt att vara barn och inte marknadsandelar - vare sig de är gullungar, sötnosar, illbattingar eller näbbgäddor.
Av: Siv Widerberg
Jag tänker på den individanpassade skolan som anpassats så till den milda grad att varje barns uppnådda mål ska, redan vid sju års ålder, dokumenteras och genomgås vid samtal med föräldrar. När tappade vi tron på pedagogernas förmåga att se dessa barn som individer, tala till dem och låta var och en gå i sin takt. Ibland undrar jag om den press det ger, för min sjuåring att veta exakt vad hon ska kunna när läsåret är slut, inte ställer till det mer än vad det gagnar. Vinner hon egentligen på det? Vilken skillnad är det i tidsåtgång för lärarna med all dokumentation? Är det någon skillnad? Blir resultatet bättre? Kunde inte varje barn få ett diplom för väl utfört arbete och några medaljer för att de är fantastiska människor i stället? Med en text som handlar om att du, just Du, duger precis som du är.
Eller vad vet jag, jag är ju bara en liten mamma!
/Malin
3 kommentarer:
Malin, otäck och träffande text. Och skolan, ett sorgligt kapitel. Allt skall vara målinriktat, mätbart mm mm. Detta hämmar så till den milda grad en naturlig utveckling hos barn så man blir mörkrädd! Allt fokuserar på kunskap och det lägger locket på alla andra egenskaper som egentligen är mycket viktigare för livet! Skit är vad det är.
Jag hade svårt att förstå de där "kursmålen" i både högstadiet och gymnasiet. Jag jobbade bara på och fick mina betyg. Förstår inte riktigt hur det ska hjälpa sjuåringar att ge dem "kursmål"... När jag gick i ettan fixade det sig ändå, iallafall vad jag kan minnas.
Monica; Skrämmande har jag aldrig tänkt att den är, för mig manar den till kamp snarare. Och eftertanke, som nog tyvärr många inte har tid till?!
Moa; Jag kan inte heller förstå varför man som sjuåring ska ta del av dessa, det måste ju vara oss vuxnas ansvar att mål i undervisningen uppnås!?
Skicka en kommentar