Frihet del 2 - om livet före döden

Lyssna på detta. Och lyssna igen.

/Malin

Trots

Trots är ett läkande förhållningssätt. Från det lilla barnet som klipper navelsträngen gång på gång. Visst tusan måste det till kraftfull trots i denna långsamma frigörelseprocess. Speciellt när det gäller tröga morsor som helst gullar med sina små på offentlig mark. Bevare mig väl. Ja, jag pratar om mig själv. För visst är man lite trög när det gäller barnen. För att ta till en sliten klyscha; Det går ju så fort!

Trots tvingar fram utveckling och ifrågasättande. Det ger kraft att gå igenom saker man inte trodde var möjligt. Att hämta kraft någonstans är ju nödvändigt.

Jag trotsar döden i varje andetag, även när tankarna på den stora saknaden drar. Jag trotsar döden i den kärlek som är till livet. För missförstå aldrig det, jag älskar livet även om jag inte alltid älskar att leva. Ana alltid tacksamheten och glädjen i det lilla som är det största. För jag längtar inte bort, jag vill vara här. Inte bak, inte fram, bara här.

Som blomman som trotsar kylan.



Såg "På liv och död" igårkväll (Toppenbra Christina). Tänk vilken glädje att ha möjligheten att ge en annan människa livet. Att säga att om jag dör imorgon och min lever är något att ha så ta den. Ge den till någon som kan leva vidare genom det.

Som mamma blir det en gåva såsom det liv man en gång fött.

/Malin

Blicken

Senaste dagarna har jag tittat på foton. Foton från när Hugo var mindre, en litet gryn med tom blick. Jag slås av att det är sant. Han kommer att dö ifrån mig. Han kommer att dö ifrån oss. Han blir bara sämre. Jag ska leva många år med vetskapen att han från nu och igår och sedan han föddes bara kan gå uppför. Utför. Det är märkligt att veta att hans framtid och dess innehåll är så begränsat. När Hugo föddes och en vecka framåt trodde jag att Hugo var ett vanligt barn, efter en vecka började de onda aningarnas tid. Den tid som kom att vara i tre år, innan beskedet och vetskapen slutligen stod klar. Vetskapen. Vetskapen, men inte den känslomässiga förståelsen. Den kommer långsamt, i vågor.

Hugo var en allvarsam bebis, en ledsen bebis och det gör så ont att tänka på att det var så svårt att nå honom. Han var ett litet, litet barn, känslomässigt förlamad och immun mot omvärldens skratt, leenden och tårar. "Varför älskar inte Hugo mej mamma?" sa Hannes. Två och ett halvt år gammal.

Ändå trodde jag det var mitt fel, mitt fel att han inte log, mitt fel att han inte ville vara hos mig, mitt fel att han skrek. Jag försökte verkligen tro med ett allt starkare tvivel. Vad mycket jag önskar att jag hade förstått.

Och så är jag tillbaks igen. Vetskapen. Bara det. Förståelse är något helt annat.

Miraklet Hugo är större än livet självt. Kärleken till Ebba, Hannes och Hugo är livet. De, barnen, är förutsättningen.

Mitt hjärta och min smärta.

/Malin

Ägg och ljusterapi

Att ha värpande hönor är att få stänk av lycka varje dag. Nu kommer det något eller några ägg varje dag. Sex hönor har vi, Skånska blommehöns. En av hönorna är lite speciell, hon verkar inte riktigt riktig, har fjädrar ner i ögonen och har lite svårt att hänga med. Men hon mår bra och är inte utstött, så hon passar väl bra här hos oss kan jag tänka, vi är också lite specilla och inte riktigt riktiga (har dock inga fjädrar som växer ner i ögonen). Imorse hände dock något konstigt som i alla fall aldrig jag har sett tidigare. Har ni?



Jag slår vad om att det är hon, Pärlan, som har värpt sitt första ägg!

Och ljusterapin, den var gratis och varade i timmar! Dessutom hade jag sällskap av tre havande damer som trippade på skaren i snön. Fina och väldigt sällskapliga.



/Malin

Väggen - att bära en eld

Ibland reser den sig, alltid lika plötsligt. Oförutsedda dagar av tung sorg. När jag minst anar. Jag såg det inte komma. Samma visa igen, jag studsar handlöst neråt och det tar lite tid att kravla sig upp igen. Vid detta laget vet jag i alla fall; Jag kan alltid resa mig.

Jag kan resa mig igen, glad att jag är trettiotre år i stället för tjugotre år även de dagar kroppen känns som sextiotre och lederna värker så jag har svårt att sitta still och inget kan göra.

Kvällar när jag med tårar trillande och hjärtat tungt av sorg kan berätta om ögon så vackra. Om färgen så blå. Där huden under är tunn och skör av tårarna som samlas där när han gråter. Om ögonfransar mörka, långa, som när han fortfarande ammades vek sig snett uppåt varje gång. Vad jag saknar dessa blå. Vad jag i galenskap kan sakna hans syn, som om den var min.



Ute har några solstrålar letat sig fram. Snart kommer vår och lamm. Då ska vi hålla, känna, lukta liv.

Idag ska bli en ny dag. Idag ska bli en bra dag.

/Malin

Frihet

Dagen idag har varit väldigt bra. Jag var med Ebba och Hannes i Lund för att hälsa på min syster, vi körde hemifrån redan klockan nio i morse, efter det att jag lämnat Hugo på dagis. Efter besöket hos Ditte åkte vi till Ikea i Malmö, för att äta lunch och handla tyg. Vi tog god tid på oss och hade det jättemysigt. När vi var klara med Ikea åkte vi för att köpa färg till Hannes rum. Vi har förhandlat oss fram till ljusblått, via svart och diverse andra färgval av lille sonen. I kassan ställer vi oss för att betala, när kassörska frågar Ebba "Är du ledig från skolan nu? Skönt va?!" "Ja", svarar Ebba lite blygt. "Ni ska inte göra något särskilt då?" frågar kassörskan vidare medan hon vänder sig mot mig och ser frågande ut. "Det är ju det vi gör" far det genom mitt huvud innan jag inser, några sekunder senare, att hon menar typ resa till fjällen eller Österrike eller vad man nu brukar göra för något särskilt på sitt sportlov. "Jo, lite dagsutflykter" svarar jag trevande och avslutar konversationen, tar färg och ungar och går ut till bilen.

På vägen hem tänker jag på det hon sa, mycket. Vi har haft en underbar dag alla tre, känt oss fria och extravaganta, köpt tyg och lyxat med glass till efterrätt och tagit långsamma strosande steg. Det har varit något särskilt. Något väldigt säskilt som kommer att göra gott i veckor eller till och med månader framöver. Det finns ingen bitterhet över att inte åka till fjälls utan njutning i det vi gjort till vår speciella dag. Det får mig att tänka på ett stycke ur "Comedia Infantil" av Henning Mankell.

"Det är ju så. En människa kan längta efter en soptunna eller ett evigt liv. Det beror helt och hållet på."

Även om jag varken längtar efter soptunnor eller evigt liv vet jag en sak. Frihet kan bara komma inifrån.

/Malin

Familjeliv - eller välkomna hem till familjen koko!

Idag har Hugo, maken och jag haft sovmorgon, ända till kvart över nio. Ebba och Hannes gick upp själva, jag vet inte hur tidigt. Snällt va, att föräldrarna fick sova, men det fanns inte mycket kvar i godispåsen vi glömt framme igår kväll. Nåja, ett pris vi gärna betalar för att få sova. Hela morgonen (förmiddagen) har varit tokgnällig, man blir tydligen inte så mätt av cocosprickar.

Slutligen tröttnade jag och tog Hannes i knät och talade lugnt och tydligt (argt och sammanbitet) om att han skulle lugna sig, klä sig (efter 1/2 timmes tjat) och att han sedan kunde fråga Ebba snällt om hon ville gå ut. Hannes satt lugn och mottaglig (sur och blundande) stilla och lyssnade (ignorerande). När min predikan var klar gled Hannes ner på golvet, gick ut i köket medan han ilsket muttrade; "Alltså gud vad du är töntig ibland mamma" Hallå, var är min ljuvliga femåring, kunde det inte finnas lagar mot att man inte får bli sex år förrän man fyllt sex!

Tur för mig att jag har en liten Hugo som gärna lägger armarna runt min hals och bara älskar den här töntiga mamman för den hon är!

Ha en bra alla hjärtans dag, var rädda om varandra!

/Malin

Äntligen!

Länge nog har vi väntat på att se frukten ur det vi driver framåt. Igår kom ett ägg. Vårt första ägg av en av våra vackra skånska blommehöns. Maken sprang upp från hönshuet klockan tio på kvällen med detta ägg i handen. Sen stod vi här beskådade underverket tillsammans. Inte har vi varit bortskämda med "flow" på sista tiden så detta ägg fick symbolisera lite av den lättnad vi hoppas ska komma med våren.



Våren förrästen, ute är det minusgrader och snöstorm! "Tids nog Malin", som maken brukar säga... Ja, tids nog kommer våren!

/Malin

Mitt hjärta, min kärlek, min lille pojk

Om jag kör den smala landsvägen förbi kykan mot österlenska fält växer minnena från då sig starkare för varje slingrande kilometer. Om jag kör långsamt i svängen in mellan de mötande husen uppenbarar sig dåtid och krockar brutalt med det som är nu. Nu. Friheten och lättheten andas smärtsamt påtagliga minnen av ett annat jag. Jag kan inte längre vända åter och skulle välja bort det om jag blev erbjuden. Ändå.

Är det först med kniven mot strupen livets förgänglighet blir så uppenbar att leda måste ge vika? Är det först med döden i hand livets vävs verkliga rikedom gör sig synlig? Hur gör man för att förlamning inte ska ta överhand?

Hugo har börjat höra dåligt. Det vi befarat blev idag bekräftat. I bilens baksäte på väg hem grät jag stilla. Jag önskar att jag kunde ge honom ett öga för att sedan visa honom stjärnorna eller månen eller trädtopparna, en bit av min lever, en njure, ett öra för prinsen att höra fåglarna i många år till. Och halva det hjärta han redan fått för fullt. Jag önskar så att det gick att önska sig till verklighet.

/Malin

Sötnosar och illbattingar

En text jag läste och skrev av för femton år sedan. Lika aktuell och tänkvärd då som nu.

Språket avslöjar

Förr kallades barn för barn, ungar, sötnosar, gryn, gullrumpor. Nu kallas de konsumenter.

Förr kallades skolbarn skolbarn, lärljungar, förstagluttare, mellanstadiebarn, plugghästar. Nu är de kunder och går i resultatenheter där deras föräldrar påstås ha fritt val i skolbutiken.

Förr kallades jobbiga barn för jobbiga barn, struliga barn, svåra barn, busfrön eller, något senare, barn med särskilda behov. Idag kallas de kostnadskrävande, rent av konkurrensnackdelar.

Förr fanns det halta barn, lytta barn, blinda barn, barn från Afrika, Finland, Tyskland. Så blev de invandrarbarn, flyktingbarn, andra generationen. Nu är de negativa konkurrensfaktorer.

Förr kallades sådant för cynism, svinaktigheter, manipulation. Nu kallas det realpolitik, kommunalförvaltning, skolpeng, den enda vägen.

Språket avslöjar. Men hos oss alla prasslar det inte av sedlar när vi talar. Så för oss gäller det att kämpa för alla barns rätt att vara barn och inte marknadsandelar - vare sig de är gullungar, sötnosar, illbattingar eller näbbgäddor.

Av: Siv Widerberg

Jag tänker på den individanpassade skolan som anpassats så till den milda grad att varje barns uppnådda mål ska, redan vid sju års ålder, dokumenteras och genomgås vid samtal med föräldrar. När tappade vi tron på pedagogernas förmåga att se dessa barn som individer, tala till dem och låta var och en gå i sin takt. Ibland undrar jag om den press det ger, för min sjuåring att veta exakt vad hon ska kunna när läsåret är slut, inte ställer till det mer än vad det gagnar. Vinner hon egentligen på det? Vilken skillnad är det i tidsåtgång för lärarna med all dokumentation? Är det någon skillnad? Blir resultatet bättre? Kunde inte varje barn få ett diplom för väl utfört arbete och några medaljer för att de är fantastiska människor i stället? Med en text som handlar om att du, just Du, duger precis som du är.

Eller vad vet jag, jag är ju bara en liten mamma!

/Malin

Bönan och Laijla

Eftermiddagen igår spenderade vi på Barnkliniken. Som omväxling. Hugo gjorde EKG och ultraljud på hjärtat. Han har en benägenhet att bli blå om läpparna och vi är idag mycket tacksamma över att allt ser bra ut. Hur som helst, på barnkliniken har vi titt som tätt träffat några fantastiska clowner från Clownronden. Första gången Hugo träffade dem vägrade han att varken titta på eller prata med dem. Han ignorerade dem effektivt. Med tiden har han börjat uppskatta dem, och Bönan och Laijla, som vi träffade igår, vet nu hur en liten Hugo ska tas. När Hugo äntligen hade gjort sig fri från EKG-sladdar och med en rinnande piggelinglass i handen flydde ut i korridoren så stod de där, fick se Hugo, utropade "Nämen Hugo" och kastade sig på golvet. Hugos min av förtjusning var underbar, inte en människa i närheten kunde hålla sig för skratt, allra minst jag! Sen lekte Hugo med clownerna och skrattade tacksamt varje gång jag lyckades med uppdraget att skrämma dem så de ramlade igen. Och igen. Och igen.

När det sen var dags för ultraljudet hade naturligtvis inte Hugo någon lust att följa med. Det hela slutade med att Bönan och Laijla var med under hela undersökningen, Bönan refererade med underbar skicklighet en halv Nicke Nyfikenfilm, Hugo åt flingor (muta!), ur en burk, jag försökte att inte skratta för mycket samtidigt som läkaren gjorde sitt! Alldeles galet och härligt och jättevarmt! Bönan och Laijla; Ni är bäst! Tack!

Och som sagt; Allt såg bra ut och med detta har en stor tyngd av oro fallit från mitt hjärta!

/Malin

Hallelulja!

Ljuset, jag ser ljuset! Men nej, inte det ljuset! Utan ljuset i form av en ängel vid namn Lsshandläggaranneli. Hon var hemma hos oss idag och hävdar (hör och häpna) att det tillhör de basala behoven att få äta (både tugga och svälja) sin mat (!), uträtta sina behov (!!) och sova (har ni hört på maken; sova. På natten!!!). Jag och maken är i ett rus av detta ljus. Lite lättnad finns att vänta, vi har slitit nog ensamma nu. Utan den hjälp vi får av dagis och släktingar hade vi aldrig stått på benen, men detta som nu händer gör en framtid. Hur mycket jag än kan göra och orka så är det inte nog med kärleken den stora.

/Malin