torsdag 27 november 2008

Hopp om liv

Okej; Kasten är många och tvära, så som det liv vi lever. Igår svämmade ögonen över av den kärlek vi läste i rader skrivna till oss, från en mamma till ett barn med Alströms. Av kärleken och omsorgen vi kände i de ord som skickades av Jan Marshall, från andra sidan Atlanten. Av att ensamheten blev så obetydlig när nya varma människor kom oss till mötes. Jag har alltid varit övertygad om att det verkligt viktiga i livet är kärleken, att så mycket kärlek kan komma ur en så grym sjukdom är svårt att begripa meningen med. Men det är väl som den andra mamman skrev igår; "Håller med dej att det finns mycket man inte förstår, kanske det är därför vi bara får en dag i taget." Ja, kanske är det därför vi får bara en dag i taget. Inte för att förstå, men för att verkligen leva.

/Malin

6 kommentarer:

Monica sa...

Det känns kanske orättvist att tänka så här, men jag har flera gånger slagits av att du "lever" mycket mer än många, många av oss andra som har ett mer strömlinjeformat liv och inte har ett dugg vett på att uppskatta allt vi "slipper" utan gnäller över skitsaker. Och gudarna skall veta att jag självklart önskar att du kunde ha ett lite lättare liv! Många varma tankar till dej!

Malin sa...

Tack Monica, detta livet har ett högt pris, speciellt för Hugos syskon, just nu är det en pina att åse. Trots det är det detta som är mitt liv, jag har inget för att kämpa emot, jag måste acceptera. Och i detta finna mening och styrka. Och där kommer den där hudlösa kärleken in, den man nog bara kan ha till sina älskade ungar, i vilken form de än är stöpta. Varma kramar!

Christina i Torslanda sa...

Du är en makalös mamma till en, som det verkar, väldigt fin familj. Jag har sagt likadant till din syster vid något tillfälle och det är uppenbart något släktdrag - denna förmåga att formulera tankar och känslor till något förståeligt och konkret. Det är få förunnat och säkert en stor anledning till varför ni båda får så mycket kärlek. Jag skulle vilja stoppa er i fickan båda två och linda bomull runt omkring så att ni fick lite välförtjänt vila och värme!
Många styrkekramar från Christina, på väg ut på saffransjakt för eftermiddagens bakprojekt.

Anonym sa...

Du skriver så fint och jag förundras över hur du klarar av att hålla huvudet ovanför vattenytan, men det är väl som du skriver; att leva en dag i taget. Vi planerar, organiserar och ser framåt och glömmer att leva för dagen. Till syvende sist så är det ingen som vet något om framtiden och vi borde lära av dig. Leva en dag i taget. Stor kram till dig. Hälsningar Åsa

Malin sa...

Tack så hjärtligt Åsa, varje extra klapp på axeln ger välbehövlig kraft.

Malin sa...

Och tack så hjärtligt till Christina också förståss! Kram!