Jag har senaste tiden flera gånger fått frågan; Vad är det som är så jobbigt med att vara förälder till Hugo? Det som då har börjat med en känsla av att vara gnällig och skuldkänslor över min mentala trötthet har slutat i många funderingar över vad livet med Hugo egentligen innebär. Att få barn är en gåva att tacksamt mottaga, inte en sak att skaffa. Att få ett friskt barn och leva lyckligt därefter var en naiv dröm jag säkert delat med många. Efter två friska barn och två små att uppleva önskade jag att min längtan efter ett tredje barn att göra de två till en skara skulle bli uppfylld. Så kom en liten Hugo till världen, en liten Hugo som kom att vända upp och ner på allt jag trodde att jag visste. En Hugo som kommit att öppna mina ögon och slå mig till marken. En liten pojke som med all sin styrka, alla sina svårigheter, all envishet får mig att skratta och gråta, förbanna och med den ödmjukaste tacksamhet mottaga det största av allt; kärleken till Livet.
Jaques Werup skrev; "Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig". Så även om jag önskade bort smärtan i att se mitt barn ha det svårt och vetskapen att han bara kommer att få det svårare, trots det; Jag älskar honom, älskar honom och älskar honom igen. För det enda som riktigt är meningen är att jag ska finnas här och nu, drabbad av kärleken till Olle och våra allrafinaste ungar.
Som den brokiga skara de är utgör de grunden i mitt liv.
/Malin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar