måndag 1 december 2008

Idag

Nyss uppkommen från stallet, har varit hos "hilla hammet" (stora baggen Linus), som Hugo kärleksfullt säger var gång de ses. Mina händer luktar får och ryggen värker. Skönt är det med detta basala, jordnära. Katterna har fått mat och hönsen sprätter i det fria. Jag längtar tills det kommer ägg.



I detta huset är det en fröjd att diska. Att stå tyst med händerna i varmt vatten, med blicken lyft. Dimmorna som sköljer över skogen och ängarna. Jag behöver denna utsikt som motvikt mot det innersta mörkret, varje morgon, dag och kväll visar världen mig hur vacker den är. Det hjälper mig, vaggar mig och ger mig luft att andas. På kvällarna är mörkret utanför kompakt, bara några enstaka lampor syns. Då är även det skönt, för då är det dags att vila. På stora vägen ser man bilarna susa förbi, och okej det finns en värld utanför min lilla. Vissa mornar är det en storstads yrvakna ljud jag hör i alla dessa fordon, med avbrott av traktorer och fågelkvitter.

Så många gånger har det känts sorgligt att Hugo aldrig kommer att se stjärnorna. För en vecka sedan hängde jag upp en ljusslinga med stjärnor, jag brukar ha en i fönstret i stället för gardin. Olle hämtade Hugo för det var dags för middag, de hann bara in i rummet med ljusslingan, så stannade Hugo, slog ut med armarna och utbrast, full av förundran; "Stjärnorna, stora stjärnorna" Jag blev så varm inombords, ja min pojk där är de; stjärnorna.

/Malin

4 kommentarer:

Monica sa...

Står det mörka och det ljusa i proportion till varandra? Den frågan liksom bara kom när jag läste ditt inlägg. Måste det till ett mörker för att vi på djupet skall upptäcka det ljusa, vackra som vi har runt omkring oss? Kan det vara så? Varma tankar till dej!

Malin sa...

För mig är det så, den största sorgen och den högsta lyckangår hand i hand. Inte för att verka pretentiös, utan som ett stilla konstaterande. Det har blivit djupare bottnar och lite öppnare ögon, tror jag i alla fall.

Thomas Nydahl sa...

Malin, det är en oerhört stark text i all sin enkla nakenhet. Och bilden får också mig att minnas hur vackert det kan vara där, med utsikten från byn ut över landskapet. Hugos replik värmer hjärtat. Tack!

emma sa...

Åh... "Hilla hammet"... Ett barns ord... Känns tungt i hjärtat, det blir så påtagligt att han är ju bara ett barn. Precis som alla andra.

Du skriver så otroligt bra, kärleken till Hugo strålar ur dina ord.