För ett och etthalvt år sedan slutade ett par barna-fötter att gå på vår jord. Det skulle kunna varit igår eller för hundra år sedan. Minnet sitter i kroppen, lika avlägset som nära. Sällan känner jag Alfons närvaro så starkt som imorse.Imorse satt hans syster vid vårt köksbord och skrattade åt alla hysteriska bajsskämt min femårige Hannes kunde komma på. Hon skrattade på samma sätt, med samma självklara kärlek och beundran som Alfons en gång skrattade åt Ebba. En blick och skratten infann sig. En kram och samförståndet var totalt. 
Så om man frågar sig varför Ebba i sin tur är trött, så finns svaret precis här; Hon miste för ett och ett halvt år sedan inte bara sin kusin utan sin närmsta bundsförvant, sin största supporter och med honom en del av sin framtid. Det har tagit henne hårt.
Synen av ett dött barn, av en död kusin lämnar oss aldrig, även om minnena av honom levande är minst lika starka.
/Malin
3 kommentarer:
Åh vilka fina, underbara bilder! Den första är som ett eko av den andra. Ni har allt förmågan att skapa riktigt vackra barn, det är ett som är säkert. Jag vill också, apropå det förra inlägget, säga att det är alldeles för få som inser att det förhåller sig just som du skriver. Man får sina barn, man skaffar dem inte! Eller kanske snarare, man drabbas av dem! Och vem är det som har sagt att det största åtagandet och det viktigaste ansvaret i världen ska vara helt problemfritt? Det är bara att den där våldsamma kärleken också gör att man blir så väldigt sårbar och utsatt...
Hoppas att Hugo och hans syster och bror har en fin höstdag, jag ska packa ihop tidigt för att åka hem till barnen och baka sockerkaka som antagligen inte hinner in i ugnen innan den är uppäten :-)
Hej Christina, det har varit en särdeles blåsig höstdag i alla fall, hoppas ni fick er sockerkaka, jag blev just väldans sugen på mjuk pepperkaka!
Dom är så fina så fina så fina våra barn. Och i bilderna så levande. Det var verkligen annorlunda förut. Det måste vi bära med oss. Jag älskar dig!
Skicka en kommentar