Så vad det dagen D för sju av våra tuppar. Och vår första prövning på vägen mot utökat självhushåll. Allt gick som planerat och tupparna gick en lugn död till mötes. Jag höll tuppen i famnen, tackade den för maten vi får, den fick ett hårt slag i huvudet och sedan högg vi direkt av huvudet. Det rycker förfärligt i kroppen men det går ganska fort över. Ingen svimmade, barnen höll sig inomhus och vi hade god hjälp av diverse släktingar. Jag kan inte påstå att det var en trevlig upplevelse, men den äcklar mig inte mer än att äta mutantbröstfileer av sjukt uppgödda kycklingar är slaktklara efter 34 dagar, och inte fem månader. Jag äter hellre våra tuppar som levt ett fritt och naturligt liv, haft gott om plats, bra mat och mycket kärlek. Nu är vi trötta och ska äta en sen middag.
/Malin
2 kommentarer:
Och jag hörde om den där heimlich-manöver. ;) men helt rätt, kanske skulel ta och skaffa några här på balkongen?
Malin, Tobias har berättat så fint om er första slaktdag och när du skriver om det nu så känner jag ett sting av äkta avund: så här ska man naturligtvis ha det med kosten. Vi äter ofta kyckling och diskuterar nästan varje gång vad det är för skit vi äter. Kanske kunde man, när ni blivit riktigt hemtama med sysslorna, få köpa hem riktigt fågelkött av er? Vårt lamm köper vi ju direkt från fårfarmaren och vi vet hur bra de har det i livet, och så smakar det köttet också så bra som det gör. Men att åka till Österlen för att köpa kalkonkött känns inte heller rätt, det bästa vore med sådana tuppar som era, fria och pickande ett halvår före förvandlingen till människoföda. Lycka till med resten!
Skicka en kommentar