Innan jag startade denna blogg funderade jag både länge och väl. Över mina skäl, andras uppfattning och så vidare. Det jag funderade mest över var Hugo och hans integretet. Inför varje inlägg funderar jag igen, väger mina ord på guldvågen, ställer prövande mina tankar mot världens. I ärlighetens namn tyckte jag inte om det min syster och hennes man gjorde när de började blogga om Alfons och hans cancer. Jag kunde aldrig drömma eller på förhand förstå vilken oerhört positiv betydelse det hade och fortfarande har för både systrami och inte minst för mig. För alla oss andra som är nära och ändå stått bredvid. Idag är jag glad och tacksam för att de startade bloggen. Den har vidgat min insikt och varit ett ovärderligt stöd för oss som familj. Ja, man väljer väg, man går ut offentligt på ett sätt som inte alla gör. Man tar en risk att bli både förfasad över och ifrågasatt. Och i bästa fall; Att bli uppmuntrad och känna stöd av andra.
Jag kommer aldrig att kunna fråga Hugo om det är okej. Därför tål det kanske att sägas mer än en gång; Detta är min blogg och den speglar min syn på vårt liv tillsammans. Det är ett försök till att visa på ett liv så svårt och så fyllt av kärlek. Bloggen är också ett sätt för mig att dela med mig av den gåva jag fått. Jag vill inte tigga medlidande, jag vill visa ett annorlunda sätt att tvingas leva i nuet. Ett nu som jag är evigt tacksam för. Trots smärtan. Eller tack vare smärtan.
Det är så att vi som familj måste släppa många främmande personer nära, det krävs för att kunna samarbeta på ett bra sätt kring Hugo. Vi måste och behöver ofta stöta och blöta vårt innersta med andra. Tack och lov finns det människor som lyssnar!
Den röst bloggen ger mig har visat sig vara fullkomligt fantastisk. Om alla kommentarer skulle sluta trilla in från idag har jag redan fått så mycket. Så mycket stöd och så fina ord att de alla har en egen plats i mitt hjärta. Tack för det!
/Malin
9 kommentarer:
Så klokt! Du är så klok, när du skriver. Jag läser alltid dina inlägg, men i bland finns det inget att säga, inget att kommentera, dina ord står för sig själva och bara är. Jag tycker om, när du säger: detta är min blogg. Precis vad den är, och även ett ställe där du fritt an uttrycka dig, hur du känner dig varje dag. Kram på dig!
Tack du! Nog är det väl även ett sätt för mig att förstå det som blivit min verklighet. Kram!
Det är klart att det är DIN blogg - det är ju ur Ditt perspektiv.♥
Jag hade säkert tyckt att detta hade varit ett bra sätt att ventilera mina känslor vid både långa sjukhusvistelser med barnen och saknaden efter "mista" barn. Men även andra och glädjefyllda tillfällen som "resans gång" har bjudit på...OM det hade funnits blogg då.
Nu har jag sprängfyllda dagböcker, sprängfylda av både smärta, funderingar men också glädje!
Dock är det lite annorlunda med dagböcer...man bjuder inte in någon i dem liksom, på samma sätt som här.
Men klart jag hade ju inte varit anonym heller om jag hade sträckt fram min dagbok, finns liksom inget "skydd"...eller hur jag ska säga...hi, hi...det skulle ju vara om man som maskerad haffade folk som fick läsa förstås...;o)
Kram på Dig!
Tack för att du bloggar Malin! Varje gång jag läser dina inlägg fylls jag av något som jag inte riktigt kan sätta ord på, möjligen är det helt enkelt LIV! Ibland känner jag glädje, ibland smärta och ibland en salig blandning av båda över det du skriver men det är alltid LIV! Ja, så är det. Så om bloggen ger dig själv mycket så ger den oss läsare massor också. Stor onsdagskram!
Visst lämnar man ut sig men det är ju ett val man själv får göra och stå för. Ingen behöver bedömma en annan människa. Om vi alla försöker bemöta varandra istället för bedömma varandra så skulle det nog bli lite trevligare.
Du skriver jättebra och jag kan tänka mig att din blogg, som är just din, kan vara till stöd för familjer i samma eller liknande situation och även för släkt och vänner runt er.
Er sons liv blir förmodligen inte sämre av att du bloggar även om du itne kna få ett direkt svar av onom. Snarare tror jga att du kan få energi och få skriva av deg genom bloggen och du blir du kanske en piggare mamma för honom.
Man ska blogga för att man själv vill det! Soliga hälsningar!
Jag läser din blogg för att den genomsyras av glädjen över livet, även de dagar du skriver om sorg.
Tack, Malin!
/Nina
Vi måste våga ventilera även det svartaste svarta för så är livet. Tystnad är aldrig något positivt utan man behöver dela sina tankar med andra för att inte bli tokig. Dessutom kan det vara svårt att prata om tunga ämnen med de allra närmaste för de lider ju också. Det känns lättare att vara öppen mot "okända" som kanske t.o.m delar samma erfarenheter.
Kram//
Jag är så glad att jag hittade hit till blogg, den är så fin och du skriver direkt från hjärtat om både glädje och sorg, vi behöver alla ventilera av oss så att känslorna vi bär inom oss inte blir för stora, här på bloggarna lär vi av varandra, något nytt varje dag. Vi har alla olika uttrycksätt och bloggar inom så olika områden i livet. Glädje, sorg, klokheter, tänkvärt, inredning, andligt, personlig utveckling, vardagligheter, recept och massor massor mera.
En blogg som är bara din som du delar med dig av till oss andra.
Ha det så gott!
Kram
Jag ändrar mitt "i bästa fall". I bästa fall får man det jag fått av Er nu. Fantastiska kommentarer och reflektioner och så otroligt mycket värme. Tusen tack, om ni visste vad det betyder.
Skicka en kommentar