Hjälp!

Dags att sätta ner foten?! Skriv på namninsamling mot nedskärningar inom barnomsorgen i Kristianstads Kommun. I hjärtat gäller den alla barn men just nu ska den lämnas till politiker i Kristianstad den 7/4. Tack på förhand!

/Malin

Tönten - äldsta sonen 1-0

Sex år har älsta sonen blivit idag. Hela dagen har hans mamma kunnat minnas honom så väl, minnas den där natten för sex år sedan när jag födde honom ut i livet. Imorse grattades han i sängen med presenter och mycket kärlek. Den här töntiga mamman lyckades med uppdraget att "köpa en riktigt häftig present". Hela dagen har han lekt med sina saker, lyssnat på musik och dansat och varit så där ljuvlig som bara ett nöjt födelsedagsbarn kan vara. Vid sängdags hade jag förmånen att få läsa om "När Åkes mamma glömde bort" (den handlar om mig en helt vanlig morgon). Vi kramades och myste och jag sa kärleksfullt "godnatt min älsklingssexåring. Godnatt själv din nittioåring", fick jag som dräpande svar.

Tönten - äldsta sonen 1-1.

/Malin

Att göra ont

Vad svårt det är att göra sitt barn illa, även när jag vet att det är nödvändigt. Vad svårt det är att förtvivlat försöka stilla hunger med ord. Att prata bort en längtan efter mat. Att ivrigt fånga uppmärksamheten åt något annat håll. Hos Hugo är hungern hans fiende, en fiende som vissa dagar slåss intensivt mot mitt förstånd. Mot min vetskap att hans diet är nödvändig. Mot min ork att säga nej. Mot min längtan att lindra Hugos smärta.

Grym är den, denna förbannade sjukdom. Idag förbannar jag den i mitt innersta. Den går sin egen fasansfulla väg i Hugos kropp och jag skulle vilja dra den i lera och begrava den djupt i kall jord.

Jag skulle så gärna vilja befria honom.

/Malin

Ha!

Mycket vab (vård av sjukt barn) blir det i en familj som vår. Många papper är det att fylla i och skicka in i tid och otid. Mest otid blir det när det hopar sig. Det har inte blivit mindre sedan vår regering, på lösa grunder, införde ett intyg som ska skickas med varje ansökan. Dagis respektive skola ska intyga att föräldrarna inte lämnat sitt barn där och stannat hemma på semester. Vilket extrajobb! Inte tycker jag att man ska fuska till sig försäkringspengar, lika lite, visar det sig, är det någon som gör det. Orättvist fick många småbarnsföräldrar heta "fuskare med allmänna medel". Nu visar det sig att så var inte fallet. Från TT:

"Regeringens nya krav på intyg vid vård av barn har lett till betydligt mer byråkrati och administration hos Försäkringskassan.

Men någon effekt på fusket har intyget inte haft, visar siffror som TT tagit del av.

Kravet på ett intyg från skolan eller förskolan infördes den 1 juli förra året efter uppgifter om fusk med den tillfälliga föräldraförsäkringen. I lagförslaget som togs av riksdagen i maj förra året hänvisade regeringen till undersökningar som visar att fusket med tillfällig föräldrapenning omfattar 216-650 miljoner kronor varje år.

En vanlig form av fusk, enligt Försäkringskassan, handlade om att föräldrar begärde ersättning för fler dagar än de faktiskt hade varit hemma med barnet.

Men siffror från Försäkringskassan som TT tagit del av visar att det inte skett någon förändring i hur många dagar föräldrarna begär ersättning för sedan intyget infördes.

Jämför man februari i år med samma månad förra året tog föräldrarna till och med ut lite mer, 2,82 dagar mot 2,73 då."

Ha! Det är det enda jag kan säga. Nej, jag skulle hellre fuska till mig en och annan fallskärm. Eller vad säger du?

/Malin

Tid

Dagen idag är en alldeles särskild dag. Det är min mammas sextioårsdag. Jag minns hur jag som liten en gång hade lyckats pränta in min mammas ålder. Vi satt vid havet på Mallorca och jag hade halsfluss. Då var hon trettiotvå. Om en vecka fyller älste sonen min sex, Hugo tjatar om att han fyller fyra och dotran önskar "slippa barbiedockor för det är barnsligt, jag vill ha bratz istället" i åttaårspresent. Varje ålder har verkligen sin tjusning och sin storhet.

Det är gott att leva och vara med.

Grattis mamma på din dag. Stor kram genom cyberrymden när jag inte kan ge dig en live.

/Malin

Nu händer det!

Jag har aldrig tjusats av att läsa en roman mer än en gång. Kanske är det den tidiga medelåldern som börjar ta ut sin rätt, kanske är det bara längtan efter en god gammal vän. För nu ska jag gå och lägga mig och läsa "Vita tänder" av Zadie Smith.



Har du inte läst den kan jag bara gratulera. Godnatt!

/Malin

Sakletarson och förlossningsvåndor

I äldste sonens ögon är hela världen full av skatter som bara väntar på att upptäckas. Jag har vid detta laget tappat räkningen på hur många stenar, asfaltsbitar, glasspinnar, kapsyler och löv jag tagit ur tvättmaksinen. Jag faschineras av detta samlande av vad världen har att ge. Jag kan faktiskt inte låta bli att ta en och annan sten med hem när jag varit någonstans. Gissa om maken fick bära en tung väska när vi reste från Spanien för några år sedan.

Idag är det faktiskt riktig vår i luften. Inatt drömde jag att en av tackorna hade lammat, i grannens trädgård. Grannen ifråga är min syster så det hade nog varit OK. Men imorse, inga lamm utanför någon tackas mage. Jag drömde även att maken tagit in sin kaffekopp från verandan. Inte heller det hade hänt. Konstigt...

Krokusarna solar sig som bäst och tulpanerna sträcker hoppfullt på sig. Katten som på eget bevåg flyttat in på vår veranda solar sig hon också. Sakletarsonen fyller sex år om en vecka så jag kanske ska ut och börja sakleta glasspinnar och andra braatthagrejor som han kan få i födelsedagspresent. Vad förvånad han skulle blivit om han fick det inslaget i ett fint paket. Nej, den här, för övrigt väldigt töntiga mamman, har lovat att köpa något riktigt riktigt häftigt. Sonen har nämligen "inte en enda häftig leksak och det har alla kompisar"! Stackarn! Frågan är bara vad det blir för resultat när en tönt ska tänka ut något riktigt häftigt. Tur jag har mina högskolepoäng vars resultat kanske tyder på någon form av underlig intelligens... Jag kan ju altid klappa mig själv på ryggen lite. Om jag inte berättar det för Hannes.

Allt gott!

/Malin

Ord

Här är det rea på ord. Jag köpte några bra som jag behöver för framtida bruk. Lite som Bob Hund - Jag rear ut min själ. Allt ska bort! Mina ord ska jag aldrig rea bort. Även om de har olika tyngd och värde.

Min själ ska jag heller aldrig rea ut. Den är såld för längesen. Till Livet.

Varmaste till Er alla!

/Malin

Guldkorn

Jag samlar på dem, guldkornen som finns i varje dag. En liten Hugo som svarar "Okej" på något jag säger, i stället för att vråla "NEJ HA BILL INTE" (nej jag vill inte). En Ebba som deklarerar att hennes plats i skolan kan gå till något arbetande barn i ett annat land, hon har nämligen ingen lust att gå kvar! En Hannes som filosoferar över lastbilschafförer som nog "... är såna som avskyr människor...", med tanke på ensamheten i deras arbete. Den värme från de fantastiska människor vi möter på vår resa i Alströmland.

De finns där, guldkornen, varje dag. Konsten att se dem och höra dem är det svåra. Man kan träna sig, man kan försöka, man kan sträva efter. För det finns inget verkligt mörker som inte innehåller något verkligt ljus.

Idag blommar snödroppar och krokus och fåglarna sjunger med lite större iver än vanligt. Så den kommer nog i år också. Den där våren. Hugo ska om ett par veckor få hörapparater på båda öronen, så fåglarna får allt sjunga extra mycket då. Lille prinsen ska ha en bil på den ena och en lastbil på den andra. Sen kommer han säkert att säga "du får ha dem" till mig och maken, så vi kommer nog att ha det precis hur kul som helst under en invänjningsperid ;)

Allt gott, igelkott!

/Malin

Eftertanke och firande

Idag är det alla kvinnors dag! Behövs den? Ja, ja, ja! Läs min systers text.

*

Alla ni kvinnor, som
vardagskämpar, letar
efter lucka, för
att vila trött huvud.

Alla ni kvinnor, som
pusslar, försöker
få ihop, pressas
av de måsten, att
skulla passa in.

Alla ni kvinnor, som
somnar sent, för
att vakna tidigt, denna
dagen tillhör er.

*

Alla ni kvinnor som bär barn, på
trötta ryggar, jobbar
utan lön, skärs
i underlivet, för
att seden tillhör mannen.

Alla ni kvinnor, som
stenas in i döden, där
synden ni stod inför, heter
våldtäkt.

Alla ni kvinnor, som
flyr undan krig,
göms och glöms,
faller mellan lagar, som
inte tillfaller er.

Denna dagen, alla
dagar
är till er.

*

Alla ni kvinnor, som
sköra går ur elden, som
växer i styrka,
denna dagen är till er.

*

av: Catarina Löv

Så till mig själv och alla andra kvinnor, denna dag är Vår. Vad gör vi med den?

/Malin

Brutalt kanske, men roligt!

071-nummer för psykfall

...tuuuut.....tuuuut.....tuu… klick

Hej. Välkommen till Psykhimlen.

Om du är tvångmässig, tryck 1 om och om igen.

Om du är underordnad, be någon att trycka 2.

Om du har flera personligheter, tryck 3, 4, 5 och 6.

Om du är paranoid, kan du enbart låta luren ligga av. Vi vet vem du är och vad du vill och kommer att söka upp dig inom den närmsta timmen.

Om du är schizofren kan du bara lyssna på den lilla rösten i ditt huvud som kommer att säga vilket nummer du ska trycka på.

Om du är mano-depressiv kvittar det vilket nummer du trycker på. Ingen kommer att svara ändå.

Någon som kan ringa åt mina jag? Säpo avlyssnar min telefon och jag kan aldrig enas med mig vem som ska ringa från mobilen. Om någon vill lyssna, vill säga.

/Malin

Varför?

Innan jag startade denna blogg funderade jag både länge och väl. Över mina skäl, andras uppfattning och så vidare. Det jag funderade mest över var Hugo och hans integretet. Inför varje inlägg funderar jag igen, väger mina ord på guldvågen, ställer prövande mina tankar mot världens. I ärlighetens namn tyckte jag inte om det min syster och hennes man gjorde när de började blogga om Alfons och hans cancer. Jag kunde aldrig drömma eller på förhand förstå vilken oerhört positiv betydelse det hade och fortfarande har för både systrami och inte minst för mig. För alla oss andra som är nära och ändå stått bredvid. Idag är jag glad och tacksam för att de startade bloggen. Den har vidgat min insikt och varit ett ovärderligt stöd för oss som familj. Ja, man väljer väg, man går ut offentligt på ett sätt som inte alla gör. Man tar en risk att bli både förfasad över och ifrågasatt. Och i bästa fall; Att bli uppmuntrad och känna stöd av andra.

Jag kommer aldrig att kunna fråga Hugo om det är okej. Därför tål det kanske att sägas mer än en gång; Detta är min blogg och den speglar min syn på vårt liv tillsammans. Det är ett försök till att visa på ett liv så svårt och så fyllt av kärlek. Bloggen är också ett sätt för mig att dela med mig av den gåva jag fått. Jag vill inte tigga medlidande, jag vill visa ett annorlunda sätt att tvingas leva i nuet. Ett nu som jag är evigt tacksam för. Trots smärtan. Eller tack vare smärtan.

Det är så att vi som familj måste släppa många främmande personer nära, det krävs för att kunna samarbeta på ett bra sätt kring Hugo. Vi måste och behöver ofta stöta och blöta vårt innersta med andra. Tack och lov finns det människor som lyssnar!

Den röst bloggen ger mig har visat sig vara fullkomligt fantastisk. Om alla kommentarer skulle sluta trilla in från idag har jag redan fått så mycket. Så mycket stöd och så fina ord att de alla har en egen plats i mitt hjärta. Tack för det!

/Malin

Berätta idag

Berätta och tala om för dem du älskar att du älskar dem. Gör det nu. Du vet inte när det är för sent. För en dag är det just det, för sent.



Alfons sång.

Idag minns jag med ro att vi sa många gånger till Alfons att vi älskade honom, jag minns svaga, tunna armar runt min hals när jag knappt vågade röra för att inte förgöra. Jag minns skriket som steg ur min strupe när jag såg honom död i sin mammas och pappas säng. Hur det slog mig till golvet. Jag minns för alltid denna morgon för två år sedan, hur vi samlades runt sängen för att en sista gång se honom. Alfons var redan någon annanstans.

Vi sjöng för honom, vi sörjde och vi skrattade. Tillsammans. Vi var tillsammans. Och jag minns värmen i denna avgrund.

/Malin

Om livet med döden

Imorgon är det två år sedan Alfons dog, systramis lille pojk. Det känns som igår och en hel evighet sen. Tänk vad vi lever med saker jag aldrig trodde att vi skulle kunna bära. Vad gränserna med tiden flyttas.


Alfons i Malmö 2005. Med blont tjockt hår och mjuka rosiga barnakinder. Älskad och oändligt saknad. Till havs Alfi! Jag kommer med snödroppar till dig imorgon.

/Malin