söndag 4 oktober 2009

Efter en vecka under stor tyngd

En tung vecka har gått förbi, jag fick genom min paus i Hufvudstaden tid till något; Att tänka och reflektera. Och jag dök, djupt ner i min egen sorg över Alströms hemskheter, rädslor och farhågor. Och jag har sörjt för mig och Olle, sörjt för Hugo, sörjt för Ebba och Hannes. På ett sätt jag aldrig någonsin tillåtit mig att göra. Självömkan ligger inte för mig då den inte på något sätt är en konstruktiv kraft, utan totalt meningslös i sin uppenbarelse. Men ibland drabbar den och då är det till att simma igenom.

När nu höstregnen faller kan jag resa mig igen, skör och darrig i benen kan jag samla ihop mig efter nätter med mardrömmar om begravning och saknad. Långsamt ska jag nu höja blicken i den största vetskapen om att Hugo är en sällsam gåva. För mig och för alla han möter som vågar se och känna. Jag kommer aldrig att förstå hur man kan leva med ett barn som är långsamt döende, men jag ska sluta tänka på det nu, och inse att jag kommer att bli slagen med häpnad den dag han inte lever mer. Men nu, nu ska jag tänka på att han är helt och fullt levande, ut i varje por i sin kropp av tillkortakommanden. Levande i varje rörelse han kan göra, levande i all den kärlek han är och ger.

Fyraochetthalvtårgammal, med en kropp som inte förstår.

/Malin

7 kommentarer:

Jenny sa...

Malin,älskade vän... Vi kan inte göra annat än att säga att vi tänker på er. Jag tror att det var bra att du tog en ledig helg, hoppas du får möjlighet till det fler gånger.Lova mig att ni inte går ner er fullständigt.Jag kan inte på långa vägar förstå hur ni har det, men vi finns här alltid!

Honungspojkens mamma sa...

Skickar min varmaste kram till dig, när smärtan öppnar sig är man så ensam... Då och då behöver man nog tömma sig så där, även om det gör helt obeskrivligt ont.

KRAM

Samtal från min trädgård sa...

Som jag unnar dig en sådan helg, och må flera komma till dig och dina. Man behöver tid att reflektera antingen ensam eller med andra som förstår. Det underlättar att man inte behöver förklara ner i minsta detalj.
Kram på dig!

Skalmans mamma sa...

Kram! Tror vi måste tillåta smärtan och sorgen att komma över oss ibland även om det känns tungt. Det viktiga är att den inte tar över.
Hugo har tur som har föräldrar som verkligen låter honom leva!

Carina o Rasmus sa...

Kramar till dig och de dina, Malin. Du skriver fint om det svåraste. Vi ses.

cpmamman sa...

Efter en tung vecka har man fått muskler som orkar bära och saker känns snart lättare.

Om inte så kan jag hjälpa till att lyfta.

Nastasia sa...

~♥~