fredag 1 maj 2009

Min verklighet

Mina dagar nu är fyllda av oro och äppelblom. Biljetterna till Örebro är fixade, hotellet förvarnat om sin gäst med speciella behov, tvätten ligger i prydliga högar och väntar på beslut om vilka plagg som ska packas i resväskor. Det drar i mig. Av längtan och rädsla. Våren utanför liknar mer sommar, det har exploderat av sagolik grönska och det lugnar min jagade själ. Bäddar in min existentiella oro med varsam hand.

Idag har jag varit i Skånes djurpark med barnen och Hugos kära LSS-avlösare. Hugo klarade dagen bra och hans syskon har inte kvittrat så tydligt på länge. Den ljuvliga sexåringen har stegräknartävling, mot världen i allmänhet och Hugos assistent i synnerhet, och har under dagen avverkat 18970 steg. Artontusenniohundrasjuttio steg! Är han trött? Nej, inte det minsta. Han och hans syster har sommarspring i benen och rosiga kinder. Väl hemma igen tömmer jag gossens fickor och räddar tvättmaskinen undan följande: Tre visselpipor, en sten, en stor bit cement, en kastanj, en liten pinne, två bitar frigolit i olika storlekar, en säkerhetsnål, ett lock till en glass han inte ätit, ett örhänge ("lånat" av systern) och en grön pärla.

Livet är fantastiskt härligt och fantastiskt svårt på samma gång.

/Malin

4 kommentarer:

Marina sa...

Tänkte faktiskt på SKåns djurpark i går. På alla djurungar tänkte jag. Våra barn, eller tonåringar, känns lite för stora att åka dit med nu (även om dom gillar djur o natur iofs.). Kanske borde låna min ene brors barn, 1 o 4½ år, o åka dit?
Sitter o ler åt det där du tömt ur fickorna på sonen. Så har vi också haft det här när O var liten. Allt fanns i hans fickor!
Hoppas ni får en bra resa du o Hugo.

lidos till capri sa...

Oh dessa småpojkars fickor, vad jag kan sakna dom. (30 årsedan sist)
Följer dina fina tankar!
Tänker på dig i Er kamp med Hugo.
Lisa

Skalmans mamma sa...

Har precis hittat din blogg och läst och läst. Du skriver så vackert om din familj och er kamp. Stor kram till hela familjen!
Malin

Madlar sa...

Det finns skatter där man minst anar det...i en pojkes ficka...i en vardag med en skruttunge....