torsdag 14 maj 2009

Livsglädje

Idag gungade jag Hugo i hängmattan, med solsken i ansiktet och fågelsång som granne. Då grep det mig så starkt, det som Hugo utstrålar så mycket. Livsglädje. Livsglädje. Glädjen i känslan av att gungas, kittlas litegrann, gungas ännu högre och skratta högt när det suger i magen. Den glädjen sitter inte i ögon som inte ser eller i en perfekt hörsel. Den sitter i själen och hjärtat.

Hugo har den glädjen och närvaron i stora mått och det är en fantastisk känsla att se den.

/Malin

7 kommentarer:

Sara sa...

vad underbart!

jag har halvt lovat hannes att komma upp och hälsa på hos er i sommar, så jag hoppas att det är ok? :)

Malin sa...

Sara; Han sa något om det, självklart är du välkommen närhelst du vill!

Thomas Nydahl sa...

Malin, detta är precis bilden jag har av Hugo, varje gång vi träffas har han denna glädjeutstrålning, ofta av små, enkla saker, som att leka tillsammans eller hoppa i soffan. Den glädjen utstrålade han på bilderna från Örebro också. Man skulle vilja ropa: Tag lärdom! Och själv göra det, ta lärdom alltså.
Önskar er en riktigt fin helg med sol och skratt/ Pappa

madlar sa...

Vi vuxna lägger för stor vikt vid tron att rikedom, fantastiska upplevelser o självuppfyllelse ska vara den riktiga glädjen. Nej, det är nästan alltid det lilla, lilla i vardagen. Fredagsmys i soffan med mamma, popcorn o en film är glädje för min skrutt :)

Save Baby Thor Wang sa...

NEW UPDATES! Please look a the website!

Hello,

I am Andrew Wang, Thor's father. I would like to offer the other side of the story. I moved away with my son because I had to protect him from harm. The legal system in the US failed to do so.

Please see my blog: http://savebabythorwang.blogspot.com and my website: http://www.k2techconsulting.com

Please help me get in touch with Thor. I have asked to talk to him but Maria has denied me any contact with him.

Andrew Wang

Christina i Torslanda sa...

Åh vilken fin bild man får upp på näthinnan när du beskriver Hugo i hängmattan. Fniss och tokerier fungerar oavsett hur bra kroppen är på att hänga med. Jag har ett volontäruppdrag på ett Hospice här i Göteborg. På området finns också ett boende och förskola/skola för svårt handikappade barn. Deras lekplats gränsar till vår altan och ibland när man sitter där ute så kan man se just det där som du beskriver. Hur en spastisk, dövblind liten människa får krånglat ner sig i en av gungorna och sedan är det bara...lycka!
De sjuka patienterna på hospice har också stort utbyte av detta, och förvisso kan man få uppleva liknande saker i "vår" byggnad. Människor som vårdas i livets slutskede har ändå inte tappat greppet om livet. Man kan njuta av fågelsången, skratta åt fåniga sketcher på TV eller insupa doften av nybakad sockerkaka. Det viktiga är vilka människor man har kring sig och hur mycket närhet, kärlek och respekt man möts av. Det verkar som om Hugo har i överflöd av allt detta, så varför skulle han inte skratta?

Många kramar till en makalös mamma.

Jenny sa...

Vad härligt att gunga hängmatta!