och din längtan till rörelse, oro
sjunger fientlig duett
genom livet av våg och dal.
Vad är att leva för?
Ingenting alls och ändå allt.
Vad är att dö för?
Detsamma.
Dessa olyckliga ögon såg mer än de kunde ordna,
dessa lyckliga ögon såg med ett ärvt förtroende
tingen raka och runda,
träden med rötter och kronor.
Strömmen och flykten och krälandet,
en lyckoblandad undergång.
Ur "Dikter om ljus och mörker" av Harry Martinsson
/Malin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar