Visst får man lite perspektiv på sin egen tillvaro när hör hur dom har det. Det är så mycket som är fullständigt självklart för oss och helt omöjligt för de stackare som befinner sig i krigszoner. Och på många andra ställen också förresten...
Tack för att du hittade till mej, för på så vis har jag hittat "hem" till dej". Jag har läst nu en stund, både med tårar brännande under ögonlocken och en klump i hjärtat av både sorg och glädje. Du skriver så fint och så bra. Jag är också mamma till tre barn varav ett har Downs syndrom. När jag läser om er Hugo så förstår jag att dessa två "syndrom" inte är jämförbara. Min Max med DS har inte alls särskilt många fysiska åkommer (även om det blivit en hel del läkarbesök och operationer under hans nu 7 ½ årig liv). Men Max har det bra, precis som vilken liten 7-åring som helst. Ibland befinner han sig mentalt på en annan planet(som verkar bra mycket roligare än vår ibland;-)...) Men jag vet ju hur det känns i magen och hjärtat när barnen är sjuka och inte mår bra. Hua. Man har sagt till mig att dessa "speciella barn" noga väljer sina föräldrar. Ibland känner jag att det nog kan stämma. För trots att det kan vara jobbigt ibland så skulle jag ALDIRG vara utan det.
Och angående din text i det här inlägget - jag har också tänkt på det mycket de seanste dagarn. Jag tror ine att vi begriper hur bra vi har det där vi bor. Stackars, stackars alla barn i andra delar av världen som far illa på grund av vuxnas dumheter. Stor och varm kram till dej från Ulrika!
Monica: Absolut. Den respekten måste man ge sig själv, och andra. Vi har ju alla vår alldeles egna verklighet att tackla. Varmaste kramar till dig. Ta hand om dig!
Ulrika: Tack för dina fina ord. Inte skulle man vilja vara utan, nej. Men ack så svårt det kan vara. Har du förrästen läst "Prins annorlunda" av Sören och Yvonne Olsson. Den kan jag varmt rekommendera. Vi hörs igen! Kram!
Det är fullständigt totalt vansinne det som händer i Gaza just nu och ofta orkar man inte ens ta in vad som rapporteras därifrån. Familjer splittras och små barn blir rädda och hatfyllda för resten av sina liv. Medan världen runt om står handfallna och passiva. Våldets cirkel bryts inte så länge inte alla barn får växa upp i trygghet och kärlek... Oj vad långt det här blev. Blir lätt så med ämnen man har nära hjärtat. Hoppas att ni har det bra alla fem. Varma hälsningar genom natten, mia.
Hemskt är det....fasansfullt. Hoppas att ni har ro och att det nya året kommer att föra med sig mycket gott. För alla, oavsett var man råkar bo här i världen....God natt-kramar från Carina och snarkande Rasmus!
8 kommentarer:
Visst får man lite perspektiv på sin egen tillvaro när hör hur dom har det. Det är så mycket som är fullständigt självklart för oss och helt omöjligt för de stackare som befinner sig i krigszoner. Och på många andra ställen också förresten...
Ja visst har vi det bra, tål att tänkas på. Även de dagar vår egen verklighet väger bly. Kram!
Men när det gör ont inuti en är det svårt att ta in vad som händer i resten av världen, så måste det också få vara ibland!
Tack för att du hittade till mej, för på så vis har jag hittat "hem" till dej". Jag har läst nu en stund, både med tårar brännande under ögonlocken och en klump i hjärtat av både sorg och glädje. Du skriver så fint och så bra.
Jag är också mamma till tre barn varav ett har Downs syndrom. När jag läser om er Hugo så förstår jag att dessa två "syndrom" inte är jämförbara. Min Max med DS har inte alls särskilt många fysiska åkommer (även om det blivit en hel del läkarbesök och operationer under hans nu 7 ½ årig liv). Men Max har det bra, precis som vilken liten 7-åring som helst. Ibland befinner han sig mentalt på en annan planet(som verkar bra mycket roligare än vår ibland;-)...)
Men jag vet ju hur det känns i magen och hjärtat när barnen är sjuka och inte mår bra. Hua.
Man har sagt till mig att dessa "speciella barn" noga väljer sina föräldrar. Ibland känner jag att det nog kan stämma. För trots att det kan vara jobbigt ibland så skulle jag ALDIRG vara utan det.
Och angående din text i det här inlägget - jag har också tänkt på det mycket de seanste dagarn. Jag tror ine att vi begriper hur bra vi har det där vi bor. Stackars, stackars alla barn i andra delar av världen som far illa på grund av vuxnas dumheter.
Stor och varm kram till dej från Ulrika!
Monica: Absolut. Den respekten måste man ge sig själv, och andra. Vi har ju alla vår alldeles egna verklighet att tackla. Varmaste kramar till dig. Ta hand om dig!
Ulrika: Tack för dina fina ord. Inte skulle man vilja vara utan, nej. Men ack så svårt det kan vara. Har du förrästen läst "Prins annorlunda" av Sören och Yvonne Olsson. Den kan jag varmt rekommendera. Vi hörs igen! Kram!
Det är fullständigt totalt vansinne det som händer i Gaza just nu och ofta orkar man inte ens ta in vad som rapporteras därifrån. Familjer splittras och små barn blir rädda och hatfyllda för resten av sina liv. Medan världen runt om står handfallna och passiva. Våldets cirkel bryts inte så länge inte alla barn får växa upp i trygghet och kärlek... Oj vad långt det här blev. Blir lätt så med ämnen man har nära hjärtat. Hoppas att ni har det bra alla fem. Varma hälsningar genom natten, mia.
Hemskt är det....fasansfullt. Hoppas att ni har ro och att det nya året kommer att föra med sig mycket gott. För alla, oavsett var man råkar bo här i världen....God natt-kramar från Carina och snarkande Rasmus!
Hej malin, inte för att det har med varken barn eller gaza att göra men du ville ju se. Tapetonline.se och sök på Artnr:B2154 så får ju se.
Kram
Skicka en kommentar