söndag 25 januari 2009

Sinnesro


Efter några tuffa veckor för Hugo och övriga familjen har helgen varit ett lugnt avbrott. Hugo har sovit lite bättre sedan dagis började för en vecka sedan, endast en morgon har han tvingat upp oss klockan 03:30. Han är trött och vill inte mycket men har varit ganska lugn i att göra mest ingenting. Vi misstänker att han börjar höra sämre. Vad jag hoppas att vi har fel... Vi ska till Lund för koll snarast, de är fantastiska på att locka fram ett någorlunda rättvisande resultat. Is i magen och hårt hållna tummar är det som nu gäller.

Det går i kraftiga vågor, detta liv. Mår Hugo bra mår familjen bra. Mår Hugo dåligt mår familjen dåligt. Det är lätt att känna tacksamhet när det flyter på men när det går ner blir sorgen stundvis överväldigande. Jag tänker att det är väl så det får vara. Jag försöker leva med, när det går upp njuter jag, när det går ner försöker jag stå ut. Men det plågar mig så när han inte mår bra, som det river i vem som helst när ens barn inte mår bra. Hugo är i alla sina svårigheter och i sitt unika tillstånd så oerhört beroende av oss. Det blir så komplext; Hur frigör ett barn sig som är så beroende, hur lär han sig av livet han inte kan se, hur blir han som vuxen. Blir han ens vuxen? Kommer han att förstå det själv? Denna komplexitet syns och tar sig uttryck i en frustration som är svår att bemöta. En frustration och ibland i ren ångest hos detta lilla barn när han inte kan göra sig förstådd, eller inte kan förstå. Hans behov av kontroll i en så oförutsägbar värld. Det är inte för inte att han är som lugnast när det är tyst och inga syskon är hemma, han behöver långa stunder av vila i att ligga på golvet och ställa sina bilar på rad. Om och om igen.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Det tål att sägas högt till sig själv, det är en vacker mening och för mig en ledstjärna i en skakig vardag. Bilden är från i somras, då visste vi inget men anade mycket.

/Malin

3 kommentarer:

Nastasia sa...

Det finns inga ord för vad jag känner med er!

Du skriver på ett så fängslande sätt att jag nästan tror att även jag känner denne lille kille och hans familj!

Kram på er

Tobbe sa...

Kämpa på systrami, ni gör ett fantastiskt jobb! Puss

mia sa...

Bönen om sinnesro har följt mig genom många tunga dalar i livet. Så kloka ord som tål att tänkas om och om igen när det är orkan i huvudet och sår i själen. Många varma hälsningar mia