Hugo föddes med planerat kejsarsnitt, på grund av medicinska problem, den 19 maj 2005. Det var en fantastiskt vacker och tidig morgon. Två gånger hade jag fött och denna tredje gång visste jag skulle bli min sista. I det ögonblick läkarna slutade slita i min kropp och jag hörde hans första hjälplösa skrik visste jag att det var en liten pojk, jag som hela graviditeten varit övertygad om att det var en flicka vi väntade. Han var ett lila, blodigt, fäktande litet mirakel som grep mitt innersta från första stund. Sommaren som följde fick min systers då treårige pojk cancer, ett monster som kom att ta hans barnaliv ifrån honom innan han hann fylla fem år.
Innan den 19 maj 2005 visste jag redan då lite för mycket om livets svåra, trots att det inte på villkors vis gick att mäta med det helvete som skulle följa. Samtidigt som mitt eget barns skakande ögon och tomma blick talade sitt alltmer tydliga språk, samtidigt som hans slappa muskler och söndertrasande skrik slet mig i stycken. Samtidigt kämpade min systers lille pojk för sitt liv. I ett och ett halvt år kämpade han, med ett mod och en envishet som inte lämnade en själ han mötte oberörd.
Hopp och förtvivlan gick hand i hand.
Idag ligger min systers pojk i en liten kista i en liten grav, alldeles för tidigt tagen från livet och oss som älskar honom. Hugo lever med en fortskridande sjukdom som kommer att korta hans liv. Det är en fasa som kan driva vem som helst farligt nära vansinnets gräns. Det är en fasa men idag kan jag också säga med ärlig innerlighet; Det som är den största fasan är här och nu den största gåvan. En kärlekens och livets gåva som i våra klara och starka stunder lär oss att livet är ändligt. Är det värt den insikten? Aldrig aldrig aldrig. Men det kan jag inte göra något åt. Livet är fyllt av mirakel och förtvivlan om vi bara vill. Mitt minsta mirakel tar all min ork och all min kraft och det är värt varenda sekund.
Känn! Kämpa! Lev! I kärleken namn. Amen.
/Malin
8 kommentarer:
Jag berörs
så att håret reser sig på armarna och tårarna bränner i ögonvrån.
"Känn! Kämpa! Lev! I kärleken namn. Amen."
Jag bär med mig dina ord,
tack!
fantastiskt starkt och sant. Vi vet aldrig vad som kommer i framtiden, jag inser det mer och mer tack vare att jag läser dina ord. Det är fruktansvärt och fantastiskt på en gång. En gåva, precis som livet, en gåva som vi tar del av i nuet.
tack.
Jag får ståpäls. Dels för det fantastiska du skriver och dels när jag kommer att tänka på att för en del människor är den största gåvan att få åka till Thailand på semester... Eller köpa en ny flott bil... Innan dom vet annat..
Tänk att de ska behöva leva så nära och så sammanknippade, glädjen och sorgen, lyckan och olyckan, kärleken och hatet.
Ändå verkar det som om den ljusa sidan ändå har en förmåga att lysa upp den mörka. Den kraften är lite starkare helt enkelt.
Kram, kram, kram.
Att få barn är den största lyckan men också den enorma rädslan; tänk om det otänkbara inträffar? Tänk om jag inte kan uppfylla det där löftet jag viskade i hans fjuniga pytteöra redan vid det allra första mötet på BB? "Jag ska ta hand om dig och älska dig och se till att inget ont någonsin händer dig". Vissa saker rår man inte över, hur stark kärleken och viljan än är.
Att få läsa Alfons blogg under den tiden han och hans fina familj kämpade ledde till insikter om både det ena och det andra. Det starkaste minnet jag har är hur det i vissa kritiska ögonblick kändes som om vi var en hel läktare fylld av okända människor som höll andan och tummarna för Alfons skull. Vi kände honom inte men vi kände för honom och med hans mamma och pappa. Många av oss hade gladeligen bytt bort både hem, pensionskonto och karriär för att han skulle få bli av med cancermonstret. Det är föräldrakärlek på ett annorlunda sätt.
När du berättar om Hugo, om er familj och er vardag så får den där rädslan som bor i alla föräldrar ett ansikte. Vi kan sluta upp tillsammans och mota bort den. Livet kan inte mätas i timmar utan bara i ögonblick. Det låter som om både Hugo och Alfons trots allt välsignats med många ögonblick av lycka och kärlek.
Hit kom jag via Occident och hit återkommer jag för att läsa dina starka ord och jag tänker att vi måste vårda och leva livet fast krafterna sinar ibland (eller ofta). Det är oftast små mirakel som gör att man fortsätter och barn är alltid mirakel som finns närmast hjärtat
Ann
Att växa av smärta tror jag att man gör vare sig man vill det eller ej.
Och även om man förtvivlat stretar emot livet så händer det i alla fall.
Och när sorger drabbar en på det där sättet så kan man aldig finna nån mening i det, tror jag.
Det går inte att se nån mening i nåt meningslöst.
Och jag tror framför allt att det är meningslöst att ens ställa frågan i det läget.
Varm kram till dig och hoppas att du orkar kämpa vidare.
Jag hade tänkt att jag skulle skriva något till var och en av er. Nu riktar jag i stället ett stort varmt tack för era fina ord. TACK!
Varmaste!
Skicka en kommentar