torsdag 22 januari 2009

Kväll

Mellan Hugo och Herr Alström vilar jag huvudets bultande på kudden på väg mot ännu en natt där dansen över öppen eld bjuder maran att delta. I Hugos rosslande andetag ristas värkande spår av kärlek i mitt innerstas rum. Han har det svårt nu, så det är tungt nu. Det blir ljusare igen.

/Malin

4 kommentarer:

Catarina sa...

Herr Alström låter som en snäll gammal farbror, en utan tänder på en parkbänk, med ett grässtrå i mungipan. Men istället så är den mannen är direkt skräckingivande, men en kusligt ung död som fysiskt slut. Men just där, mellan livet och döden finns Hugo. Den älskade pojken som tog Alma-Lees katt idag på dagis, och när hon äntligen hade roffat tillbaka så gav han sig på Veras tiger. Vera skrattade; hon tycker att han är urkul. Det kommer väl att gå i vågor, men snart är det lilla Lykke som låter tårarna rinna till följd av skratt tillsammans med Hugo-bus.
Huvuden som bultar behöver ro. Själen behöver vila. Tack för dina ord idag. Mycket kärlek till dig systrami.

Malin sa...

Ja, kära du, visst låter det som en snäll gammal farbror. Jag tänker att det måste vara märkligt för denna mans släktingar att han givit sitt namn till denna hemska sjukdom. Samtidigt är jag honom evigt tacksam över att han kom på vad monstret bestod av, bara då kan det bekämpas. Puss!

Carina o Rasmus sa...

Tänker på er, ville bara säga det!! Med hopp om att ni får en mysig, lugn, lätt och icke-bultande helg! Kramar Carina

Nastasia sa...

Även om det är med sorg i hjärtat som jag läser vad Du har skrivit om det ni har gått igenom och har framför er, så är det en härlig känsla som infinner sig också. Det är så mycket kärlek i Dina ord!

De som jag skriver om i min blogg har Uschers syndrom. Jag ska genast läsa mer om den här Herren med namnet Alström. För honom känner jag inte...ännu.

Kram på er