Jag har sagt det förr. Efter fem timmar på barnakuten inkluderande en läkare, tre sköterskor, massor av såpbubblor, en lungröntgen, två koppar kaffe och slutligen ett recept mot ytterligare en öroninflammation, säger jag det igen; Svensk sjukvård är fantastisk. Trots vårdköer, överbeläggningar och andra baksidor. Den finns tillgänglig dygnet runt och jag behöver bara åka dit med mitt sjuka barn utan att behöva känna oro över om min försäkring täcker besöket, som i det förlovade landet i väst.
Hugo har inte varit speciellt förtjust över dagens bravader och sover äntligen i sin säng. Han hade inga planer alls på samarbete idag utan insisterade på att åka hem igen. När han blev mutad med isglass mjuknade han något och började till och med skratta när Olle blåste stoooora såpbubblor på doktorn. Och låg på golvet och körde lastbilar. Och körde femhundra gånger med traktorn upp och ner för rutchkanan... Vad gör man inte för sina gryn, ibland undrar jag vad de säger om oss när vi åkt hem; "De föräldrarna är inte riktigt kloka, som de åbäkar sig för sin son". Typ så. Vi har liksom lagt ner alla försök att uppföra oss normalt med vår onormala lille prins. Vi vet knappt hur man gör längre. Det ser jag i syskonbarnens ögon när de skeptiskt undrar vad deras moster sysslar med... Eller när dottern ber oss att inte vara så pinsamma (skämta och så) när hon har kompisar hemma. Fast det är kanske normalt. Eller?
/Malin
1 kommentar:
Lilla gumman, det senare är högst normalt, och kommer att tillta med åren, tills det kulminerar någon gång under tonåren... Mot detta gäller bara att inte helt låta sig sågas jäms med fotknölarna, utan ihärdigt hålla fast vid sin särart, även om man inte måste visa den i alla sammanhang. Kompisarna brukar uppskatta det mera än telningen!
Säger en luttrad mormor med lång erfarenhet.
Skicka en kommentar