måndag 19 januari 2009

Måndag

Lycka kan vara en liten gosse som börjar skratta när jag kör in på dagis parkering, för att han längtat så. Som ramlar på asfalten men reser sig snabbt för att komma vidare, torkar skorna på skotorken utanför dörren, stannar upp och funderar ett tag när han hör sin assistents röst och öppnar sen dörren och springer in. En liten pojk som har en fristad från sjukdom och doktorer, som inte blir stirrad på eller ifrågasatt. Som på sitt dagis får vara bara Hugo, som den stjärna han är.

Jag är detta dagis evigt tacksam, som dessa vardagens stjärnor de är.

/Malin

4 kommentarer:

mia sa...

ja, visst kan dagis vara fantastiskt. Det ger den största trygghet tycker jag, att få förmånen att få lämna det käraste jag har till människor som jag KÄNNER tycker om dem och är glada att ha just dem där. Som alltid har tid och oftast en liten berättelse om något roligt som nån av dem har sagt eller gjort. De blir sedda och får saker som jag som mamma inte kan ge dem. Mina barn går på en förskola här i Malmö som har integrerade barngrupper med 8 "vanliga" barn och 4 barn med olika funktionshinder och utvecklingsstörning. Fantastiskt tycker jag och min man, att barnen kan få med sig en naturlig syn på sånt många (vuxna) ser som avvikande. Va härligt att Hugo också verkar kunna få den upplevelsen på sitt dagis. Det borde alla barn få! Varma hälsningar mia

Monica sa...

Härligt! Vardagen bjuder på många guldstjärnor om man är öppen för dem!

Christina i Torslanda sa...

Vilket glädjefyllt inlägg! Jag kan riktigt se honom framför mig... Och så underbart det måste kännas för dig att kunna lämna honom på ett ställe där han trivs och är trygg och, som du säger, fri från sjukdomsetiketter och doktorer. Jag kan känna mig så lätt om hjärtat när jag har vinkat av Jack i dagisfönstret och ser honom försvinna iväg till något pysselprojekt eller viktig lek som ska återupptas från dagen innan. Lika svårt är det förstås när han är ledsen och trött och bara vill följa med mig bort i bilen. Båda mina barn är riktiga sjusovare och det känns som barnmisshandel att behöva dra upp dem klockan sju på morgonen. Men det finns förstås dom som har det ännu värre :-)

Ha en riktigt mysig helg. Är det lika lerigt och grått nere hos er som här i Göteborg?

/Christina

Ulrika Gabriel sa...

Oh, ja! Stämmer in i hyllnigskören av dagis. Max (min pojke med DS) älskade sitt dagis - och nu sin skola (särskola). Och visst är det underbart att veta att de trivs och har det bra.