Ja, han är bara ett barn och så mycket här som bara ett barn kan vara. Utan Hugo hade jag aldrig klarat det som jag måste klara just för att jag har Hugo. Utan Hugos självklara närvaro och livsglädje hade det varit omöjligt. I alla sina svårigheter och i all sin oförutsägbarhet är han ett eget väsen. En så speciell liten människa som det är en ynnest att få uppleva. Det gör aldrig plågan mindre när vi måste tvinga honom till raden av undersökningar, eller när han har ont eller blir frustrerad över det han inte ser. Nej, det gör inte plågan mindre. Men hans sätt att gång på gång resa sig, med sådant mod springa ut på den snötäckta gräsmattan, att han skrattar livet i ansiktet med en sådan smittande glädje att det lämnar mig häpen. Och sagolikt lyckligt lottad.
/Malin
2 kommentarer:
Malin, dina inlägg rör ALLTID på djupet, dom ger upphov till ett leende på läpparna och blanka ögon. Samtidigt. Dom beskriver LIV!
Och de kommentarer jag får ger mina tankar rörelse och får mig att gång på gång se. Som en kommentak igår fick mig att de det lilla barnet, som bar är ett litet barn, som alla andra, och lika unik som alla andra.
Skicka en kommentar