Att leva med Hugo och hans sjukdom blir mer och mer en vandring i två parallella världar. Den ena är fylld till bredden av medicinska termer, nyhetsbrev, undran och frågor med svar man inte vill höra. Den andra rymmer julklappar, får, elräkningar och middagsfunderingar. Båda innehåller kärlek och kräver vardaglig kreativitet. Min förmåga att inombords få dessa världar att mötas skiftar. Jag pendlar mellan att å ena sidan känna mig besatt av Alströms, å andra sidan, försöker jag säga till mig själv att det jag inte kan förändra kan jag lika väl acceptera. Att acceptera också att dessa världar ligger långt ifrån varandra men att den ensamhet det skapar inte är total.
Det finns så mycket som är svårt att kombinera, jag har två friska barn som behöver min uppmärksamhet i allt som är deras, stickor att ta ut, läxor att skriva, kompisar som sagt si eller så. Det blir inte mindre viktigt men samtidigt drabbar det säkert på just det sättet, som om det var mindre viktigt. Jag tror inte det går nöd på Ebba och Hannes men jag ser att de är med om mycket som är svårt för dem. De är å andra sidan modiga, synnerligen hänsynsfulla människor, och hyser ett sådant tålamod och sådan kärlek inför sin bror. Inte för inte är de ofta synnerligen trötta på honom, vilket inte är alls konstigt och helt ok.
Dock; Jag ser mig inte som ett offer för Alströms Syndrom, jag är lycklig över att få vara Hugos mamma. Han kom till oss av högre skäl, för att vi ska älska och vårda honom, likaväl som vi ska älska och vårda Ebba och Hannes. Detta moderskap föder mycket smärta, men ännu större glädje.
Den som betalar det högsta priset är Hugo, ingen annan.
/Malin
6 kommentarer:
Så fint och insiktsfullt du skriver om din familj. Det ligger förstås något vackert i att ha en sådan närkontakt med både det riktigt mörka och det riktigt ljusa i livet. Du har fått ansvar för tre fina barn och det är ju inte så svårt att förstå att du känner sorg över att de alla drabbats av det här på det ena eller andra sättet. Men de får också se livet på riktigt. De får lära sig att det handlar både om får och julklappslistor och stickor i fingret vid sidan om större och viktigare saker som syskonkärlek, hänsyn och att ingenting kan tas för givet. De kommer att bli fantastiska människor!
Jag har tänkt på dig mycket. Hoppas att du hinner vila och njuta av stunden emellanåt.
Ville bara sticka in huvudet och säga hej!! Brukar läsa din, Catarinas och Birgittas blogg, men den senare har tydligen gått i ide har jag förstått!! Tänker på er ofta, har lite funderingar på att ta en "Skånetripp" efter jul eller nå't, vi kanske kan ses då?? Känns långt till nästa midsommar!! Härligt att höra om alla djuren och om livet på landet, ta hand om er! Kramar Carina o Rasmus
Carina, du är jättevälkommen hit, när helst du vill och kan.
Christina, njuter gör jag någon stund varje dag, vilar gör jag när jag diskar!
Kram till er båda!
Malin
Jag tänkte skriva nåt alldeles eget här men jag känner att det kommer att bli väldigt likt det Christina i Torslanda skrivit så jag håller helt enkelt bara med henne! Många varma tankar till dej!
Du är så stark i det du skriver! Dina ord ger styrka och hopp och jag tycker så mycket om att läsa din blogg. Kramar och fina tankar till er. Åsa
Tack Monica och Åsa, om ni visste vad en vissen liten mamma blir glad! Kramar tillbaka!
Skicka en kommentar