Den stora drömmen är att sakta arbeta oss mot ökat självförsörjande. Varken Olle eller jag är uppväxta på gård men det finns fantastiskt mycket kunskap att inhämta från litteratur, hemsidor och inte minst andra människor runt oss. Vi läste oss blå om fårskötsel innan vi sa till oss själva att nu var det färdigläst, nu var det dags för praktik. Vi valde ras och djur med omsorg. Pälsfår för att den, som den gamla ras den är, inte är framavlad för att ge så hög ekonomisk avkastning som möjligt. Den ger både en fantastisk päls och bra kött. Vi köpte från en noggrann fårhållare på Spjutsbygds gård i Blekinge. Hönsen är Skånska blommehöns, en trevlig lugn ras som inte heller den är framavlad.
Långsamt formar vi vår dröm och det gör mig stolt att säga att jag är övertygad om att det är så rätt för våra barn och Hugo i synnerhet. Kontakten han har med djur är magisk. När vi i somras hade hästar i hagen kom det skyggaste stoet bara fram när Hugo var med och ropade "hom hilla hätten" (kom lilla hästen). Kan tilläggas att någon liten häst var det inte tal om! Min förhoppning är en egen häst, för om man inte ser och inte hör måste livets njutningar presenteras med omsorg. Så en häst hoppas jag att det kan bli, även om Hugo lika gärna skulle rida på baggen om han fick!
/Malin
9 kommentarer:
Hihi...man kan nästan se baggen knogandes längs vägen med en glad Hugo på ryggen. Nej, då är det nog bättre med en häst. Ta en stadig New Forest ponny, dom är snälla och lagom stora för liten Hugo.
Ha en fin vecka, nu åker jag på tråkig jobbresa. Jag vill också vara självförsörjande hemmansägare!!
Ja, dit är det nog långt men drömmen lever och ambitionerna är höga! Lyck till på jobbresan, vad jobbar du med?
Malin, du har en stor uppgift i ditt liv, nåt som många saknar och är olyckliga för det. Det känns som du gör så rätt i det liv du har och det är så underbart att läsa att du har en enorm förmåga att se det som är ljust och faktiskt känna dej lycklig av det!
En islandshäst kanske? Kruxet med dem är att dom är lite dyra tyvärr. Men himla behagliga att ha att göra med.
Oj, Malin. Hur kan ord från en helt okänd människa få mig att stanna upp och begrunda mitt liv och mina val? Jag är så mycket mer tacksam nu för min familj än jag var innan jag började läsa din blogg. Innan tog jag allt för givet och blev arg och frustrerad över småsaker. Nu kramar jag mina barn en extra gång istället och stannar upp i vardagen och njuter.
Din blogg gör skillnad. Jag ville bara att du skulle veta det. Kram från Åsa
Hej igen,
Jag jobbar som TV-producent och tycker ofta att jag har ett jätteroligt jobb. Dock går det inte att bortse ifrån att mycket av det jag ägnar dagarna åt knappast gör någon skillnad alls för en enda människa.
Men just nu gör jag en dokumentärserie som handlar om organtransplantationer och donationer. Det känns fantastiskt! Jag har fått träffa läkare med eld i hjärtat som lever och andas sitt yrke, familjer som bara existerar i väntan på det där samtalet som kan förändra livet, och patienter som genomgått operationer där de bokstavligen har fått livet tillbaka. Man får respekt för livets skörhet och hur plötsligt allt bara kan vända - både åt rätt och fel håll. Men det behöver jag ju knappast predika för dig om...
Oj, det blev en lång beskrivning. I alla fall: förutom detta kan jag berätta att jag har två barn som heter Freja (6) och Jack (3) med förhoppning om en liten trea så småningom. Jag har även en man från Australien, en katt som heter Lucy och ett vitt hus som ligger vid havet i utkanten av Göteborg och är under ständig renovering. Plånboken är med andra ord ständigt tom, men livet är desto mer välfyllt:-)
Ber om ursäkt om detta var mer information än du frågade efter, men det känns på något sätt artigt att presentera sig ordentligt när jag nu får läsa om dina tankar och vardagsbestyr.
Många hälsningar från hotellrummet i Lund.
Monica; Blandat med den vardagliga glädjen möts jag ideligen av de djupaste avgrunder. Jag kämpar för att ha ljuset som utgångspunkt.
Åsa; Stora vackra ord från dig, även om jag gärna tillstår att jag alltför ofta blir frustrerad över småsaker, det är väl ett av vardagens gissel. Att våra ungar får lite extra kramar är alltd rätt. Jag minns när min systers pojke dog att den kvällen var mina barns sovande kroppar extra varma och mjuka. För mig är det en stor förändringsprocess att stanna upp och vara närvarande men jag tror att jag blir lite bättre på det för varje dag. Man får ha lite tålamod med sig själv bara. Kram till dig.
Christina; Jag tackar ödmjukast för att du berättar, jag har smugit mig in på din sida ibland och jag tycker att du ska fortsätta skriva! Vad ditt jobb beträffar; Vilken makt att påverka människor och visa att det viktigaste är det vi ofta glömmer bort. Jag är övertygad om att du gör ett jätteviktigt jobb, speciellt för alla de som tar emot organ av människor som bestämt sig för att ge den gåvan. Med tanke på bristen på organ så är det viktigt att visa resultatet av en donation; LIV! Kram!
Jag vill också lämna ett avtryck här ikväll. Har hittat din fantastiska sida genom Alfons fantastiska sida. Som jag följ nu i snart tre år. Ni har gåvan att beskriva vardagen så att man blir tårögd över skönheten i den, båda två du och din syster. När jag insåg att det varit över 1700 hundra besökare på din sida idag men inte så många som kommenterar här bestämde jag mig för att ta mig i kragen och skriva en hälsning.
Tack för att du delar med dig av ditt liv! Varma hälsningar genom vinternatten, mia.
Måste erkänna att jag ibland har lust att fråga; Vem är ni? Så varje kommentar och besökare är välkommen! Tack!
Skicka en kommentar