Så fel det kan bli!

Dagbladet:
Våldtäktsman dömd till 2 år i Eslöv
(Fy för att tillbringa 2 år i Eslöv!)

21-åringen anhölls misstänkt för grov stöld av åklagare.
(Åklagare är hett eftertraktade på Svarta börsen har jag hört!)

Nordvästra Skånes Tidningar:
Mannen dog medan kvinnan avled.
(Och skillnaden är...?!)

Örebrokuriren:
Gynekolog hittade knarkgömma.
(Var undrar man genast?!)

Svenska Dagbladet:
Färre gökar i södra Sverige.
(Vilket låter märkligt med tanke på hur många barn som fötts hittills i år!)

Ingen av de omkomna hade livshotande skador
(Istället dog de av...??)

Uppsala Nya Tidning:
Högsta Domstolen prövar manlig omskärelse.
(Tur att man inte är anställd där...)

Bergslagsposten:
Inga spår efter skidåkare.
(Han måste ha flugit fram)

Huset som brann ned till grunden blev totalförstört.
(Nähä...?)

Ölandsbladet:
Mindre poliser till Borgholm.
(Vad är maxlängden?)

Helsingborgs Dagblad:
Vi skriver alt dåligare.
(Det jör vi vel inte!)

Dagens Nyheter:
Audis dieselversion av A8 imponerar med sin låga bensinförbrukning.
(Inte undra på!!)

Expressen:
Svältdöd blir vardagsmat.
(Vad blir då festmat?)

Dagen:
Lam pojke bortsprungen.
(Hur lam var han sa du?)

Aftonbladet:
Arbetslösa har rätt till dagisplats.
(Då är de ju åtminstone sysselsatta!)

Polisen grep torsk i fiskhamnen.
(Var hittar man annars torsk?)

Storgråtande bedyrade den 30-åriga porrstjärnan sin oskuld.
(Yeah right!)

Östersundsposten:
Krockade med älg på motorcykel.
(Kör älgar motorcykel...?)

Metro:
Yrkesmördare misstänkt för mord.
(Vadå, han gjorde ju bara sitt jobb!!)

Skämt åsido, nu till något mycket viktigare: Se hit!

Fru Ahlgren

Lyssna på denna. Och till Marie, especially for you...

/Malin

Sinnesro

Efter några tuffa veckor för Hugo och övriga familjen har helgen varit ett lugnt avbrott. Hugo har sovit lite bättre sedan dagis började för en vecka sedan, endast en morgon har han tvingat upp oss klockan 03:30. Han är trött och vill inte mycket men har varit ganska lugn i att göra mest ingenting. Vi misstänker att han börjar höra sämre. Vad jag hoppas att vi har fel... Vi ska till Lund för koll snarast, de är fantastiska på att locka fram ett någorlunda rättvisande resultat. Is i magen och hårt hållna tummar är det som nu gäller.

Det går i kraftiga vågor, detta liv. Mår Hugo bra mår familjen bra. Mår Hugo dåligt mår familjen dåligt. Det är lätt att känna tacksamhet när det flyter på men när det går ner blir sorgen stundvis överväldigande. Jag tänker att det är väl så det får vara. Jag försöker leva med, när det går upp njuter jag, när det går ner försöker jag stå ut. Men det plågar mig så när han inte mår bra, som det river i vem som helst när ens barn inte mår bra. Hugo är i alla sina svårigheter och i sitt unika tillstånd så oerhört beroende av oss. Det blir så komplext; Hur frigör ett barn sig som är så beroende, hur lär han sig av livet han inte kan se, hur blir han som vuxen. Blir han ens vuxen? Kommer han att förstå det själv? Denna komplexitet syns och tar sig uttryck i en frustration som är svår att bemöta. En frustration och ibland i ren ångest hos detta lilla barn när han inte kan göra sig förstådd, eller inte kan förstå. Hans behov av kontroll i en så oförutsägbar värld. Det är inte för inte att han är som lugnast när det är tyst och inga syskon är hemma, han behöver långa stunder av vila i att ligga på golvet och ställa sina bilar på rad. Om och om igen.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Det tål att sägas högt till sig själv, det är en vacker mening och för mig en ledstjärna i en skakig vardag. Bilden är från i somras, då visste vi inget men anade mycket.

/Malin

Se och njut!

Lars Lerin räknas som en av Nordens främsta akvarellister, i min hem är han något av en husgud. Djupet i hans målningar är enastående. Böckerna han gett ut ligger som prydnader på mitt bord.



Se bara på ljuset.



/Malin

Kväll

Mellan Hugo och Herr Alström vilar jag huvudets bultande på kudden på väg mot ännu en natt där dansen över öppen eld bjuder maran att delta. I Hugos rosslande andetag ristas värkande spår av kärlek i mitt innerstas rum. Han har det svårt nu, så det är tungt nu. Det blir ljusare igen.

/Malin

Måndag

Lycka kan vara en liten gosse som börjar skratta när jag kör in på dagis parkering, för att han längtat så. Som ramlar på asfalten men reser sig snabbt för att komma vidare, torkar skorna på skotorken utanför dörren, stannar upp och funderar ett tag när han hör sin assistents röst och öppnar sen dörren och springer in. En liten pojk som har en fristad från sjukdom och doktorer, som inte blir stirrad på eller ifrågasatt. Som på sitt dagis får vara bara Hugo, som den stjärna han är.

Jag är detta dagis evigt tacksam, som dessa vardagens stjärnor de är.

/Malin

Mitt mirakel

Hugo föddes med planerat kejsarsnitt, på grund av medicinska problem, den 19 maj 2005. Det var en fantastiskt vacker och tidig morgon. Två gånger hade jag fött och denna tredje gång visste jag skulle bli min sista. I det ögonblick läkarna slutade slita i min kropp och jag hörde hans första hjälplösa skrik visste jag att det var en liten pojk, jag som hela graviditeten varit övertygad om att det var en flicka vi väntade. Han var ett lila, blodigt, fäktande litet mirakel som grep mitt innersta från första stund. Sommaren som följde fick min systers då treårige pojk cancer, ett monster som kom att ta hans barnaliv ifrån honom innan han hann fylla fem år.

Innan den 19 maj 2005 visste jag redan då lite för mycket om livets svåra, trots att det inte på villkors vis gick att mäta med det helvete som skulle följa. Samtidigt som mitt eget barns skakande ögon och tomma blick talade sitt alltmer tydliga språk, samtidigt som hans slappa muskler och söndertrasande skrik slet mig i stycken. Samtidigt kämpade min systers lille pojk för sitt liv. I ett och ett halvt år kämpade han, med ett mod och en envishet som inte lämnade en själ han mötte oberörd.

Hopp och förtvivlan gick hand i hand.

Idag ligger min systers pojk i en liten kista i en liten grav, alldeles för tidigt tagen från livet och oss som älskar honom. Hugo lever med en fortskridande sjukdom som kommer att korta hans liv. Det är en fasa som kan driva vem som helst farligt nära vansinnets gräns. Det är en fasa men idag kan jag också säga med ärlig innerlighet; Det som är den största fasan är här och nu den största gåvan. En kärlekens och livets gåva som i våra klara och starka stunder lär oss att livet är ändligt. Är det värt den insikten? Aldrig aldrig aldrig. Men det kan jag inte göra något åt. Livet är fyllt av mirakel och förtvivlan om vi bara vill. Mitt minsta mirakel tar all min ork och all min kraft och det är värt varenda sekund.

Känn! Kämpa! Lev! I kärleken namn. Amen.

/Malin

Och ord kan vara så oändligt fasansfulla

Tre timmar om dagen kan
Gazas barn få ro.

Tre timmar
om dagen har barnens mödrar chans
att köpa bröd.

Tre timmar om dagen.

Jag behöver bara undra om affären har öppet. Eller stängt.

/Malin

Ord kan vara så oändligt vackra

"Min längtan är inte min.
Den är gammal såsom stjärnorna.
Född ur Intet engång
som de,
ur den gränslösa tomheten."


Ur "Aftonland" av Pär Lagerkvist

/Malin

Denna dag är en alldeles normal dag

Jag har sagt det förr. Efter fem timmar på barnakuten inkluderande en läkare, tre sköterskor, massor av såpbubblor, en lungröntgen, två koppar kaffe och slutligen ett recept mot ytterligare en öroninflammation, säger jag det igen; Svensk sjukvård är fantastisk. Trots vårdköer, överbeläggningar och andra baksidor. Den finns tillgänglig dygnet runt och jag behöver bara åka dit med mitt sjuka barn utan att behöva känna oro över om min försäkring täcker besöket, som i det förlovade landet i väst.

Hugo har inte varit speciellt förtjust över dagens bravader och sover äntligen i sin säng. Han hade inga planer alls på samarbete idag utan insisterade på att åka hem igen. När han blev mutad med isglass mjuknade han något och började till och med skratta när Olle blåste stoooora såpbubblor på doktorn. Och låg på golvet och körde lastbilar. Och körde femhundra gånger med traktorn upp och ner för rutchkanan... Vad gör man inte för sina gryn, ibland undrar jag vad de säger om oss när vi åkt hem; "De föräldrarna är inte riktigt kloka, som de åbäkar sig för sin son". Typ så. Vi har liksom lagt ner alla försök att uppföra oss normalt med vår onormala lille prins. Vi vet knappt hur man gör längre. Det ser jag i syskonbarnens ögon när de skeptiskt undrar vad deras moster sysslar med... Eller när dottern ber oss att inte vara så pinsamma (skämta och så) när hon har kompisar hemma. Fast det är kanske normalt. Eller?

/Malin

Min dotter och hennes älsklingsmoster Ditte

Ebba sov hos en av mina systrar i helgen. Senare fanns, på Dittes blogg, följande text och bild;



ebba är världens bästa 7- och ett halvt-åring. idag har hon löst
mellanösterkonflikten (kan de inte bara samsas, och så får de riva muren. man måste ju kunna gå till sitt jobb om man vill), och rett ut det där fildelningstjafset (det kunde ju stå på de där lapparna att om man är fattig så får man bränna, men om man är rik får man bara göra det typ nån gång). nu ska vi kolla på törnrosa, och kanske skriva ett manifest.

Har vi något att lära av barnen kanske?!

/Malin

Var tyst. Ha tillit.

Det är den andra januari tjugohundranio och ute skiner solen bedövande vackert på frostklädda ängar. På glasverandan har hyacinten stelnat i kylan och ser med ens ut som den var gjord av plast.


Det är med vemod jag sett ett nytt år komma, det är ingen riktig glädje i hjärtat. Jag har lagat god mat, skålat i champagne med de jag älskar högst, sett andras raketer i skyn, men ändå inte riktigt varit här. Nytt år har alltid inneburit att lägga svårt bakom och med hopp i blicken sikta framåt, med nya tag och ny kraft. Jag önskar att året som nu börjat vore lite mer oskrivet. Att ta nya tag är lite svårare än vanligt sedan Alströms flyttade in för att stanna.

Vi har med finaste ungarna firat jul, granen står i vardagsrummet där det om kvällarna sprakar från elden i kakelugnen och solen värmer särskilt en frusen själ. Även då sorgen väger tungt. Med den annalkande våren kommer framtid att bli nutid, lamm att födas, ägg att kläckas, livet att vara så där vackert och smärtsamt närvarande även de dagar när jag inte riktigt är här. Vi kommer även detta år att skratta och gråta, hylla och förbanna.

Och leva så mycket vi bara kan. All kärlek och god fortsättning.

/Malin