Jordbävningar och Paradisträd

Som alla vid detta laget vet var det jordbävning i Skåne för ett par dagar sedan. Ganska läskigt faktiskt, men också häftigt att vara med om. Jag kan ju tycka det just för att det inte är så särdeles vanligt med jordbävningar i Skåne. Vad glad jag är för det, min stresskänsliga själ hade dukat under. Bara Olle, Ebba och jag hade stigit upp och vi fattade inte riktigt vad som hände. Olle sa sammanbitet; "Jag måste ner och kolla pannan", då ringde systern,som bor i huset bredvid, och undrade om det bara var deras hus som skakat. Ett av mina syskonbarn fyllde fyra år den dagen och är numera övertygad om att jorden skakade lite bara för hans skull, som för att säga grattis...

Julförberedelserna är här hemma i full gång, vi försöker att inte låta stressen få fäste. Olle och jag sitter uppe lite extra och dricker glögg på kvällarna och det har som märklig biverkan att det liksom bara blir roligare och roligare att sy...När ideerna blir för tokiga är det dags att gå och lägga sig.

Varje år får jag en Amaryllis av min käre make, det har blivit lite tradition och jag tycker att det är mysigt. Nu blommar den för fullt. Samtidigt blommar, för första gången, mitt Paradisträd. Jag har haft moderplantan i sexton år, och nu blommar dess lilla barn alltså. Jag tolkar det som att jag inte är ensam om att tycka att vi kommit hem.



Och till sist; Från oss alla till er alla. En riktigt God Jul och Gott Nytt År! Sköt om er själva och varandra, för det finns bara här och nu.

/Malin

På begäran - fler snöbilder

Varsågod Tobbe! Och alla andra såklart.

/Kram Malin

Våra tankars kraft

Idag faller snön över Sätaröd. Det skänker sådan glädje.



Läste Monicas inlägg om placeboeffekt. Jag tror mycket på tankens kraft och läser just nu Kay Pollaks "Att välja glädje". Den kräver tid och det uppmanas det också till på bokens baksida "Se boken som en arbetsbok. Bär den med dig som en följeslagare. Lev med den. Omtumlande, roande och utmanande."

Vi föds så lika och så olika, med så olika föutsättningar och utgångspunkter. Jag tror dock att vi alla kan lära oss att själva välja hur vi reagerar på vår verklighet, men att det kräver närvaro och träning. När vi hela tiden bedöms utifrån våra prestationer och Luther skrattar all svaghet i ansiktet är det svårt att inse sitt värde, och därmed sin förmåga till förändring av det man inte är tillfreds med och trygghet i det man tycker om. Det blir så lätt att leva destruktivt, med modern tids effektivitetshets, statustänkande och konsumtionsideal. Där alla hjul måste snurra fortare och fortare och där utrymmet till eftertanke krymps ihop. Långsamhetens lov talar om just detta. "Vem hinner njuta av livet?"

För egen del vet jag att mitt sjuka barn lär mig just detta; Att bromsa, vara här och nu. För detta är jag evigt tacksam, likaså för den djupare mening och dimension det ger att leva med honom. För någon annan är det något annat, varje människa kan bara finna inom sig vad hans eller hennes mening är. Men den som inte söker kan inte finna, även om den som söker kanske finner något helt annat än vad man från början förväntade.

/Malin

Skriv ut, ge till någon i julklapp!

Det finns en tanke

Och en gemensam dröm. Vi har länge drömt om en gård, för friheten och möjligheterna det ger. Vi har aldrig känt oss hemma i villaområdenas välskötsel. Att vi skulle flytta just hit blev en överraskning som vi aldrig kunnat ana, men ack så rätt. Så med strävan i blicken och längtan i magen hamnade kom vi slutligen hem. Vi hade drömmar om att visa barnen världen men valde en ny riktning när vi sakta insåg att Hugos funktionshinder skulle tvinga oss att tänka om; Vi måste helt enkelt gilla att vara hemma. Så slutligen; Jag älskar min plats på jorden och reser gärna i tankarna.


Den stora drömmen är att sakta arbeta oss mot ökat självförsörjande. Varken Olle eller jag är uppväxta på gård men det finns fantastiskt mycket kunskap att inhämta från litteratur, hemsidor och inte minst andra människor runt oss. Vi läste oss blå om fårskötsel innan vi sa till oss själva att nu var det färdigläst, nu var det dags för praktik. Vi valde ras och djur med omsorg. Pälsfår för att den, som den gamla ras den är, inte är framavlad för att ge så hög ekonomisk avkastning som möjligt. Den ger både en fantastisk päls och bra kött. Vi köpte från en noggrann fårhållare på Spjutsbygds gård i Blekinge. Hönsen är Skånska blommehöns, en trevlig lugn ras som inte heller den är framavlad.


Långsamt formar vi vår dröm och det gör mig stolt att säga att jag är övertygad om att det är så rätt för våra barn och Hugo i synnerhet. Kontakten han har med djur är magisk. När vi i somras hade hästar i hagen kom det skyggaste stoet bara fram när Hugo var med och ropade "hom hilla hätten" (kom lilla hästen). Kan tilläggas att någon liten häst var det inte tal om! Min förhoppning är en egen häst, för om man inte ser och inte hör måste livets njutningar presenteras med omsorg. Så en häst hoppas jag att det kan bli, även om Hugo lika gärna skulle rida på baggen om han fick!

/Malin

Parallella världar

Att leva med Hugo och hans sjukdom blir mer och mer en vandring i två parallella världar. Den ena är fylld till bredden av medicinska termer, nyhetsbrev, undran och frågor med svar man inte vill höra. Den andra rymmer julklappar, får, elräkningar och middagsfunderingar. Båda innehåller kärlek och kräver vardaglig kreativitet. Min förmåga att inombords få dessa världar att mötas skiftar. Jag pendlar mellan att å ena sidan känna mig besatt av Alströms, å andra sidan, försöker jag säga till mig själv att det jag inte kan förändra kan jag lika väl acceptera. Att acceptera också att dessa världar ligger långt ifrån varandra men att den ensamhet det skapar inte är total.

Det finns så mycket som är svårt att kombinera, jag har två friska barn som behöver min uppmärksamhet i allt som är deras, stickor att ta ut, läxor att skriva, kompisar som sagt si eller så. Det blir inte mindre viktigt men samtidigt drabbar det säkert på just det sättet, som om det var mindre viktigt. Jag tror inte det går nöd på Ebba och Hannes men jag ser att de är med om mycket som är svårt för dem. De är å andra sidan modiga, synnerligen hänsynsfulla människor, och hyser ett sådant tålamod och sådan kärlek inför sin bror. Inte för inte är de ofta synnerligen trötta på honom, vilket inte är alls konstigt och helt ok.

Dock; Jag ser mig inte som ett offer för Alströms Syndrom, jag är lycklig över att få vara Hugos mamma. Han kom till oss av högre skäl, för att vi ska älska och vårda honom, likaväl som vi ska älska och vårda Ebba och Hannes. Detta moderskap föder mycket smärta, men ännu större glädje.

Den som betalar det högsta priset är Hugo, ingen annan.

/Malin

Bara ett barn

Ja, han är bara ett barn och så mycket här som bara ett barn kan vara. Utan Hugo hade jag aldrig klarat det som jag måste klara just för att jag har Hugo. Utan Hugos självklara närvaro och livsglädje hade det varit omöjligt. I alla sina svårigheter och i all sin oförutsägbarhet är han ett eget väsen. En så speciell liten människa som det är en ynnest att få uppleva. Det gör aldrig plågan mindre när vi måste tvinga honom till raden av undersökningar, eller när han har ont eller blir frustrerad över det han inte ser. Nej, det gör inte plågan mindre. Men hans sätt att gång på gång resa sig, med sådant mod springa ut på den snötäckta gräsmattan, att han skrattar livet i ansiktet med en sådan smittande glädje att det lämnar mig häpen. Och sagolikt lyckligt lottad.

/Malin

Idag

Nyss uppkommen från stallet, har varit hos "hilla hammet" (stora baggen Linus), som Hugo kärleksfullt säger var gång de ses. Mina händer luktar får och ryggen värker. Skönt är det med detta basala, jordnära. Katterna har fått mat och hönsen sprätter i det fria. Jag längtar tills det kommer ägg.



I detta huset är det en fröjd att diska. Att stå tyst med händerna i varmt vatten, med blicken lyft. Dimmorna som sköljer över skogen och ängarna. Jag behöver denna utsikt som motvikt mot det innersta mörkret, varje morgon, dag och kväll visar världen mig hur vacker den är. Det hjälper mig, vaggar mig och ger mig luft att andas. På kvällarna är mörkret utanför kompakt, bara några enstaka lampor syns. Då är även det skönt, för då är det dags att vila. På stora vägen ser man bilarna susa förbi, och okej det finns en värld utanför min lilla. Vissa mornar är det en storstads yrvakna ljud jag hör i alla dessa fordon, med avbrott av traktorer och fågelkvitter.

Så många gånger har det känts sorgligt att Hugo aldrig kommer att se stjärnorna. För en vecka sedan hängde jag upp en ljusslinga med stjärnor, jag brukar ha en i fönstret i stället för gardin. Olle hämtade Hugo för det var dags för middag, de hann bara in i rummet med ljusslingan, så stannade Hugo, slog ut med armarna och utbrast, full av förundran; "Stjärnorna, stora stjärnorna" Jag blev så varm inombords, ja min pojk där är de; stjärnorna.

/Malin