Jag har haft en spännande helg i Hufvudstaden. Hos gamla vänner och nyfunna har mycket av livets goda och svåra dryftats. Hos Honungspojken och hans mamma har jag funnit ny vänskap. Vi skrattade mycket, talade om mycket och vi talade om sorgen. Omtumlad lämnade jag med många tankar i huvudet. Om och om frågar jag mig själv; Hur i hela friden sörjer jag ett barn om lever. Ett barn som andas, skrattar, gråter. Ett barn som finns. Ett barn som lever, även om det lever påtagligt mycket i livets kvällssol. Mer är du och jag.
Sorgen måste få sin plats.
Idag kom jag hem. Sällan har barnens armar varit så mjuka som idag. Så rik jag är, så lyckligt lottad. Trots sorg. Tack vare sorg. Och tack vare kärlek.
/Malin
söndag 27 september 2009
onsdag 23 september 2009
Morgon
Morgon, jag vaknar 05.26 när Hugo lägger sig intill min rygg och säger "hamma ha håte hå hej" (mamma jag måste gå ner), hur jag än försöker vill han inte ligga och mysa en stund utan insisterar "håte hå hej". Jag hör på hans röst att inget alternativ att få stanna kvar i sängen finns. Måste man så måste man.
Hugo pratar och pratar och pratar, han kräver att vi ska lyssna och även om vi ofta inte förstår är han ganska nöjd med att i alla fall få oss andra att inte prata med varandra.
"Vad är det som händer, han pratar omkull oss", har vi sagt. Tills nu. Tills ljuset nu har gått upp för oss att han är fyra år. Fyra år och pratar på såsom de flesta fyraåringar gör när de bara är fyra år och har upptäckt att språket kan användas. Måste användas.
Fyra år och pratar som en fyraåring. Det är fullkomligt ljuvligt att få uppleva, inte för att det spelat någon som helst roll om han pratat som en ettåring men för att äntligen få se ett litet tecken som jag kan placera in i mitt snäva tänkande. Det blir som ett ankare i denna storm livet är. I denna storm med vår älskade pojkvasker.
Och jag är tacksam.
/Malin
Hugo pratar och pratar och pratar, han kräver att vi ska lyssna och även om vi ofta inte förstår är han ganska nöjd med att i alla fall få oss andra att inte prata med varandra.
"Vad är det som händer, han pratar omkull oss", har vi sagt. Tills nu. Tills ljuset nu har gått upp för oss att han är fyra år. Fyra år och pratar på såsom de flesta fyraåringar gör när de bara är fyra år och har upptäckt att språket kan användas. Måste användas.
Fyra år och pratar som en fyraåring. Det är fullkomligt ljuvligt att få uppleva, inte för att det spelat någon som helst roll om han pratat som en ettåring men för att äntligen få se ett litet tecken som jag kan placera in i mitt snäva tänkande. Det blir som ett ankare i denna storm livet är. I denna storm med vår älskade pojkvasker.
Och jag är tacksam.
/Malin
tisdag 15 september 2009
Halvårslättnad - på hjärtats plan
Allt såg bra ut! EKG var hemskt att göra igen, Hugo har fobi mot allt som klistras fast; Tejp, plåster och då även EKG-fästena. Hugo vrälade och skrek "hjälp mig", till slut grät jag också... Usch! Sen, sen kom räddningen. Bönan och Laijla, från Clownronden, hade vår underbara sköterska bokat lagom till ultraljudet. Vilka pärlor de är, dessa kvinnor. Hugo fick skratta igen, och det gjorde alla andra också. Nu är det sex månader till nästa gång det är dags för hjärtundersökningar.
/Malin
/Malin
måndag 14 september 2009
Ett annat litet hjärta
Jag måste bara slå ett extra slag för finaste Honungspojkens resa, hans mamma och pappa skriver fantastiskt om sin Hugo.
/Malin
/Malin
Lilla hjärtat
Imorgon är det dags för EKG och ultraljud av lilla hjärtat. Vad man vänjer sig, tror man. Man lär sig att hantera oron och nervositeten på något konstigt vis. Idag håller jag mina händer knutna i hopp om ett vackert välmående litet hjärta där på skärmen. Snälla, sänd varma tankar till min pojk.
/Malin
/Malin
torsdag 10 september 2009
onsdag 9 september 2009
Ett år och en evighet - eller var det igår brevet kom?
Ett år har gått nu, ett år i Alströmland. Ett år i vetskap, svart på vitt-vetskap. Visste visste vi ju i hjärtat redan tidigare. Jag har läst brevet med svaret många gånger nu, frågan är hur mycket det sjunkit in. Blindhet, dövhet, smärtor och svårigheter. Frågan är om det ens spelar någon roll. Livet är ju här. Idag. Tungt som helvetets brinnande värme och ljuvligt som ett paradis på jorden.
Jag skrev när jag startade bloggen: "Vår stora utmaning ligger i att leva här och nu. Det är allt vi vet och allt vi har, och så är det ju för alla människor. Ingen vet vad som väntar i framtiden, tyngden är för mig i att se Hugo bli sämre och sämre och jag kan inget göra. Min kamp finns inte i något hopp om tillfrisknande, den måste ligga i att ge mina barn, alla tre, en bra uppväxt, och att leva ett ärligt liv. Här och Nu."
Jag håller med mig. Idag.
/Malin
Jag skrev när jag startade bloggen: "Vår stora utmaning ligger i att leva här och nu. Det är allt vi vet och allt vi har, och så är det ju för alla människor. Ingen vet vad som väntar i framtiden, tyngden är för mig i att se Hugo bli sämre och sämre och jag kan inget göra. Min kamp finns inte i något hopp om tillfrisknande, den måste ligga i att ge mina barn, alla tre, en bra uppväxt, och att leva ett ärligt liv. Här och Nu."
Jag håller med mig. Idag.
/Malin
tisdag 8 september 2009
Varva ner till Ane Brun
Det är vad jag gör, varvar ner, slappnar av med detta i mitt sinne.
">
Sov gott!
/Malin
">
Sov gott!
/Malin
lördag 5 september 2009
På golv och gräs
Ute älskar Hugo att vara, spelandes fotboll på sitt egna vis. Det liknar många gånger mer rugby när han spelar, vältandes ett styck storebror...
På golvet ligger han när han är inne, den lille prinsen. Leker med sina bilar i den tystnad som lägrar sig över huset när syskonen inte är hemma. Bilarna har fått en hålslagare som de kan hoppa från, en liten bondgård de kan parkera i och en matta de kan gömma sig under. Dessa bilar är Hugos kompisar, han pratar med dem och tar hand om dem, och vilar sig undertiden.
Som tiden går nu, fort fort. Njutbart för mig att ha börjat skolan, underbart och tröttande. Idag var Olle med Hugo på Audiologen i Lund, hörselnedsättningen har inte försämrats, tack och lov. Röret i ena örat har trillat ut, men det visste vi redan, efter tre öroninflammationer efter varandra. Nåja, vi får väl se hur länge det håller utan, det tyckte nämligen läkaren att vi skulle testa. Nu håller vi tummar och tår att han ska slippa svininfluensan. Gör det ni också!
/Malin
På golvet ligger han när han är inne, den lille prinsen. Leker med sina bilar i den tystnad som lägrar sig över huset när syskonen inte är hemma. Bilarna har fått en hålslagare som de kan hoppa från, en liten bondgård de kan parkera i och en matta de kan gömma sig under. Dessa bilar är Hugos kompisar, han pratar med dem och tar hand om dem, och vilar sig undertiden.
Som tiden går nu, fort fort. Njutbart för mig att ha börjat skolan, underbart och tröttande. Idag var Olle med Hugo på Audiologen i Lund, hörselnedsättningen har inte försämrats, tack och lov. Röret i ena örat har trillat ut, men det visste vi redan, efter tre öroninflammationer efter varandra. Nåja, vi får väl se hur länge det håller utan, det tyckte nämligen läkaren att vi skulle testa. Nu håller vi tummar och tår att han ska slippa svininfluensan. Gör det ni också!
/Malin
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)