Rakryggad, stolt på vingliga kärleksben. Älskande Alströmspojken den finaste fina. Som luft under mina vingar är han, som rötter i livets träd, som varp i livets väv. Jag står. Slagen till marken, bedjande tvingad till visshet om blindhet, sorg och saknad. I detta är livet störst och allra närmst. I detta är sorgen störst och allra närmst. I detta är den häpnadsväckande glädjen störst och allra närmst.
Som jag minns ljudet av hans hjärtslag, i magen.
/Malin
7 kommentarer:
Tänk att glädje och sorg kan stå så tätt intill varandra och kännas lika starkt.
Låt aldrig Alström ta livsglädjen. Kom ihåg det.
Det var vackert, precis lika vackert som när jag själv lyssnade på barnens hjärtslag första gången. Ingen visste då vad som väntade oss. Men vi klarar det med.
Pratade med en kompis i går om varför vissa klarar sådana påfrestningar i livet, alltid ställer sig upp igen hurdan benen än vikar sig. Jag hade inget svar och inte hon heller. Men man gör det!
Ja, sorgen och glädjen går många gånger hand i hand.
Och konstigt nog så när sorgen är närvarande får man ofta uppleva den starkaste glädjen. Glädjen över saker som andra inte ens tänker på att glädjas över. De små, små sakerna i livet som de flesta tar för givna men som nu kan ge en oerhörd lycka och glädje. Ett leende, en blick, ett ord som värmer så mycket att det gör ont i hjärtat.
Tack fina för era ord. Alström tar aldrig livsglädjen, han får den att växa. Paradoxalt nog. Livet är.
Kram!
Du är duktig på att skriva och uttrycka dig. Allt det sorgliga blir vacker.
Vad fint du skriver, Malin. Saknar er!! Kramar från mig o Rasmus
Fina! Pussa barnen från mig, jag kommer snart igen och leker.... när jag har återhämtat mig från misshandeln när jag var där senast ;)
Skicka en kommentar