Tungt och lätt om vartannat. Tystnaden från mig har värnat mig. Sommaren har varit, nu stundar höst. Det känns i luften och det är med skräckblandad förtjusning jag ser tiden an. Hugo har öroninflammation och ett fasligt humör, det han (och vi andra) behöver mest är dagisrutiner, hoppas han slipper vara sjuk ett tag nu. Imorgon är en, för denna sommar, andra höftröntgen inplanerad. Saker rullar på, jag ska ge skolan och mig i den en ärlig chans. Märkligt hur jag ändå lurar mig att tro att saker ska lätta, som om Hugo någonsin blir friskare. Som om hopp fanns. Undrar om jag och andra med mig kommer att greppa och förstå denna utförsbacke, undrar om jag kommer att stå där gapande av förvåning när inget liv finns kvar. Hans själ må vara befriad, min sorg oändlig. Och detta vill så många trösta bort. Detta som en mamma som vet att hennes son ska dö, aldrig kan tröstas från. Det finns ingen tröst att ge eller få. Det finns bara mod att hantera och bemöta.
Just nu är det svårt, ingenstans finns att gömma mig. Därav lång tystnad och poesi till tröst.
/Malin
17 kommentarer:
Ingen tröst. Jag har varken greppat eller begripit men vi får göra allt så bra och fint vi kan. Helgen med Hugo var jättefin och att trösta en kramande påg med öroninflammation mitt i natten var det finaste och mysigaste jag gjort på länge. Puus
Lillebror så klok du är, tack för dessa fina ord. Kram!
Tystnad är viktigt... Men roligt att du skriver igen.
En stor kram till dig, när höstvemoden rullar in.
Har kikat in många gånger och funderat på hur ni har det. Tycker om att läsa dina vackra ord (sorgliga men vackra). Känner med dig och din familj men vet att inget jag skriver kan trösta. Att veta att man ska överleva sitt barn är övermäktigt och så fel!
Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni får ha dagisrutiner och slipper sjukor i höst.
Kram
- ♥ - ♥ - ♥ -
Man gör det man orkar, och när man orkar. Och i övrigt ska ingen lägga sig i, om det är rätt eller fel, det har man ju besvär nog själv med att reda ut.
Jag förstår att du längtar efter rutiner, och jag tycker att ditt studieval är alldeles ypperligt. Det får gå som det kan och ta den tid det gör. Bra att du får lite egna stunder emellanåt.
Kram!
Ibland finns det ingen tröst att ge eller få, ibland måste man bara överleva. Med det menar jag att man måste tillåta sig att må riktigt dåligt, utan hopp om lindring, för att få ut de kanske förbjudna känslor av självömkan o sorg som tär.
Men sen...måste man lyfta sig, andas djupt o leva på riktigt. Öppna sinnet o se vad som faktiskt finns omkring av familj, kärlek o vanlig underbar vardag, HÄR o NU.
Varm kram /m
Malin, våra ord är få men vår medkänsla desto större. Ni finns alla i våra tankar! Pappa och Astrid
Hej fina du. Visst kan orden ibland bara störa och vara i vägen, precis som de andra gånger kan lätta och befria. Jag har i alla fall saknat dig på bloggen och hoppas att Hugos öra (och humör) är på bättringsvägen. Det är ju omöjligt att förstå vilka inre strider du måste utkämpa. Om ändå det fanns något som kunde göra din resa i den där utförsbacken lite mer uthärdlig. Men du är modig och stark och klok. Jag önskar dig en så mjuk landning som det bara går att få.
Varma tankar och stor kram från Christina
Det är jag igen... Jag var bara tvungen att berätta att det ord jag skulle utläsa och fylla i som verifiering när jag lämnade min kommentar var "Mensfest"!? Finns det en sådan? Jag har då aldrig firat den, måste vara något lokalt Skånefenomen :-)
Christina: Ha, ha det har jag aldrig varit på ;)
Alla ni; Orden från Er lyfter över mörka vatten och hjälper mig andas lite mitt i detta Liv. Tacksam och ödmjuk inför hösten är ro snart på plats igen. Kram till Er alla och var en!
Hej! Blir alldeles tårögd när jag läser din blogg, finner inga ord...men din berättelse får mig att bli ännu mer tacksam över att jag har 4 friska barn.
Lycka till med studierna, du kommer tycka att det är SÅ roligt. Ska börja min tredje termin på lärarprogrammet om en vecka, längtar.
Många tankar till er!
Kära du! Vad finns att säga. Klokt av dig att känna och att värna dig. Kram Anna
Malin, tack för att du delar med dig, till alla, även till oss som inte känner dig personligen.
Hittade hit via Alfons blogg och blev så berörd av ert öde. Jag hoppas innerligt att ni ska få många fina år med Hugo. att kärleken ska bära er och att forskningen går framåt.
Jag har förlotat en flicka i cancer och vet hur tärande oron och ovissheten är...
Lycka till med dina studier under hösten och jag hoppas ni får må bra!
Kram Isa med Evelina i hjärtat
Hur är det med er nu?
...och hur är det i skolan?
Kramen till er!
Den blogg är den bästa bloggen jag läst. Du skriver så vacker att man själv målar upp en tavla av händelsen och känner hur det käns. Du är en stark person som orkar skriva, som orkar kämpa, som aldrig ger upp.
Snälla sluta inte skriva, för du anar inte hur många gånger jag är inne på denna blogg och längtar efter ny uppdatering. Mvh Zerina
Skicka en kommentar