Det gör man, vänjer sig vid tankar. Umgås med dem så ofta och intensivt att de blir vardagsmat att uttala. Hugo ska dö från mig. Jag vänjer mig. Hugo kommer att bli blind. Jag vänjer mig. Hugo kommer att bli döv. Jag vänjer mig. Så överlever man, smakar tankarna för att stå ut. Och livet går. För att det måste.
Så kommer något oväntat. Ett nytt möjligt tecken, en antydan till hur svårt sjuk han är, en påminnelse om skörheten i hans liv.
Hugo vaknade i torsdags morse och hade blött näsblod. Mycket blod hade runnit, på kudden och i ansiktet. Jag vet att vem som helst kan blöda näsblod, och jag vet att med Hugo kan det vara tecken som måste tydas. Igen. Jag blev gastkramande rädd. Ville genast slänga alla fasansfulla tankar jag varje dag vänjer min själ vid, slänga dem långt iväg och bara gråta. Över mitt lilla lilla barn, som är vackrast på jorden och aldrig ska få se stjärnorna gnistra på den mörka natthimlen.
/Malin
7 kommentarer:
Kära tappra krigare.
Kan inte förstå hur sorg och lycka får plats båda två.
Lille Hugo... Du skriver så vackert om det omöjliga.
Kram till er i adventstider!
Kram till er! Du uttrycker känslorna så vackert och så smärtande. Förstår att rädslan för det som ska komma är outhärdlig!
Tack ni tre starka fantastiska kvinnor! Tack, jag vet att ni vet.
Malin- du är helt otrolig på att sätta ord på både positiva och smärtsama känslor. Jag beundrar dig för att du är en fantastisk människa och en helt underbar mamma till Hugo och hans 2 syskon!! Hugo är också en stor kämpe som har min stora beundran och respekt för han kämpar på efter allra bästa förmåga så gott han kan!!
Ja du Malin, vad annat kan jag göra än att skicka en stor varm KRAM!
Att vänja sig, bli avtrubbad, hålla distans, är bara ett annat uttryck för att överleva mentalt.
Kram <3
Skicka en kommentar