Jag står

Rakryggad, stolt på vingliga kärleksben. Älskande Alströmspojken den finaste fina. Som luft under mina vingar är han, som rötter i livets träd, som varp i livets väv. Jag står. Slagen till marken, bedjande tvingad till visshet om blindhet, sorg och saknad. I detta är livet störst och allra närmst. I detta är sorgen störst och allra närmst. I detta är den häpnadsväckande glädjen störst och allra närmst.

Som jag minns ljudet av hans hjärtslag, i magen.

/Malin

Nalkas höst

Jag vill börja med att rikta ett stort TACK och en varm KRAM för de fina kommentarerna, all omtanke och värme, när nu tyngden varit svår att bära. TACK!

Det är skönt nu, när dagis kommit igång, penicillinkurerna är inne på dag 31 (!), Hugo verkar slutligen bli fri från svinkopporna och den varma sommarluften blandas med den höga höstluften. När saker rullar på runt Hugo är det lättare att inte känna sig så förlorat ensam. Lättare att se ljus och känna tacksamhet över alla fantastiska människor som kommer i vår väg. För det är storslaget mitt i allt mörker, hur människor runt oss ger av sin värme. Hur jag känner att jag fylls med värme att ge vidare.

Hugos sommar har inneburit många nya upplevelser. Han har ett sätt att uppleva världen som är så fritt från yttre påverkan. Påverkan och socialisering som talar om för alla och envar hur man ska stå, gå, tala, finnas, tänka och existera. Det är en sann befrielse att till exempel åka till havet med Hugo. Naken, han vägrar äckliga badbyxor, på mage i sanden upplever han, nära, nära, på Hugovis. Han hoppar i vågorna, yr av vattnets strömmar. Han vägrar fika, han "är nämligen upptagen". Han kommer slutligen hem utmattad med sandkorn i varje veck.



En sak till; Den här mamman är inte stolt över bara ett skolbarn längre. För nu har hon två!



Så, om sorgen är stor är glädjen större. De perioder sorgen är störst är det bara att invänta. För glädjen kommer alltid tillbaka. Alltid! Sådan ynnest är det att leva och att få finnas till.

/Malin

Som livet är

Tungt och lätt om vartannat. Tystnaden från mig har värnat mig. Sommaren har varit, nu stundar höst. Det känns i luften och det är med skräckblandad förtjusning jag ser tiden an. Hugo har öroninflammation och ett fasligt humör, det han (och vi andra) behöver mest är dagisrutiner, hoppas han slipper vara sjuk ett tag nu. Imorgon är en, för denna sommar, andra höftröntgen inplanerad. Saker rullar på, jag ska ge skolan och mig i den en ärlig chans. Märkligt hur jag ändå lurar mig att tro att saker ska lätta, som om Hugo någonsin blir friskare. Som om hopp fanns. Undrar om jag och andra med mig kommer att greppa och förstå denna utförsbacke, undrar om jag kommer att stå där gapande av förvåning när inget liv finns kvar. Hans själ må vara befriad, min sorg oändlig. Och detta vill så många trösta bort. Detta som en mamma som vet att hennes son ska dö, aldrig kan tröstas från. Det finns ingen tröst att ge eller få. Det finns bara mod att hantera och bemöta.

Just nu är det svårt, ingenstans finns att gömma mig. Därav lång tystnad och poesi till tröst.


/Malin

Svinen tar över

Jag menar, svinkoppor, svininfluensa, svinto (skulle jag behöva köpa)... Svinkopporna på lille Prinsen är tillbaka. Trots två veckors antibiotika och ivrigt, synnerligen ivrigt, insmörjande/tvättande/påsprejande. Fan, har jag lust att säga. Svininfluensan funderar jag på om inte lille gossen ska vaccineras mot, ska ta reda på fakta. Svinto ska jag inte bruka mer idag, då kanske inte bara smutsen i vårt hem försvinner...

/Malin

Äntligen dagis

Ja, äntligen dagis. Äntligen, både för mig och Hugo. Idag mötte Hugo mig springande, kastade sig i min famn och sa "Min mamma jag har saknat dig också". Va, så ljuvliga ord att jag nästan började gråta. Så oerhört skönt att få längta efter den gosse som suger musten ur mig.

Nu sitter han och tittar på lilla lammungen i "Alla barn i bullerbyn". Och lammungar, det vet han vad det är.

/Malin