En sjuk, grubblande mamma är jag idag. Ont i kroppen, trött och febrig. Grubblar gör jag när jag har tiden att tänka, Hugo lägger sig hos mig i soffan emellanåt och låtsas sova. Sen går han upp igen men kommer strax tillbaka. Hans mjuka varma kropp helar alltid min själ. I timmar (jo, faktiskt) lägger han pussel med brinnande iver och jag njuter av att höra honom prata för sig själv. Nu vilar han framför tv:n, han har varit vaken sedan halv fyra så han är trött. Dimman ute hindrar min blicks möjlighet att se horisonten, den som jag börjar förstå att Hugo aldrig ska kunna se. Jag hoppas han ska finnas med oss så länge att han kan få en livets horisont inombords. Han är nära mitt hjärta nu och det har jag jobbat för länge. Fina, fina Hugo.
Malin
2 kommentarer:
Kära flickan min... Och kära kära Hugo-lillkille, som har en så stor plats även i mitt hjärta.
Jag minns den sommaren han kom till oss som ett kaotiskt virrvarr av avgrundstankar. Och så mitt i allt det Hugo, som inte verkade vilja finna sig tillrätta här i världen... Ni gick på knäna, famlande efter något att hålla er till. Vi famlade alla...
Jag minns mina försök till kontakt, hur jag satt med honom, tre månader gammal, och sökte hans blick, utan att lyckas... Och som en avgrund under mig när det slog mig, att han kanske kunde vara blind... Så rädd blev jag, att jag genast sköt undan tanken och inte vågade nämna det för någon. Speciellt inte till er, hans föräldrar. För visst var det väl otänkbart, att något sådant skulle drabba oss, efter allt annat som hänt... Så grymt kunde inte livet vara, tänkte jag... Nej, någon rättvis måste det finnas...
Samtidigt som det fanns så många konstigheter, så många frågor... Och inga svar alls. Inte någonstans fann vi ett barn som påminde om Hugo...
Idag, denna strålande höstdag tre år senare, med fastslagen diagnos och nätterna, svarta av sorg, tillfälligt över för hans mormor vidkommande, tänker jag med oändlig värme och tacksamhet: Nej, inte någonstans kommer vi att finna ett barn som Hugo... Alla hans kusiner är ljuvliga och speciella, men mest speciell är nog Hugo, som, tillsammans med Alfi, har lärt sin mormor vad som är det viktiga i livet: Nu och nu och nu; utifrån vars och ens måttstock, oavsett hur länge...
Älskar er alla. Ta hand om er.
Och precis nu skrev jag det ovan.
Skicka en kommentar