tisdag 23 april 2013

Två veckor till avresa


Idogt skrapar vi ihop krona på krona, sväljer stoltheten (och dumheten) i att klara allt ensam, skriver c-uppsats, tar emot gåva efter gåva i oändlig tacksamhet utan att egentligen riktigt hänga med i allt som händer nu. Det är nu precis två veckor till avresa, en livets resa, en identitetens resa i längtan efter samhörighet. Glimtvis vet jag hur den smakar, i ord på facebook från andra föräldrar världen över, i statusuppdateringar, i gemensam oro och glädje. Varje del är värdefull. Varje utsträckt hand värmer. Stoltheten när jag ser mina barn i tidningen och hör dem berätta om resan förbyts i ångest när jag läser artikeln i Kvällsposten och orden i Kristianstadsbladet i tryck eftersom jag allra helst skulle önska att de inte var sanna, de där orden om blindhet och förkortad livslängd, diabetes och hjärtfel. Sanna är de och det är vad som tynger så men som även förbyts i evig kärlek när prinsens armar klänger runt min hals, när han för första gången tar upp teckningar ur sin skolväska för att visa mig, när han glatt utbrister "Hejdå din gamla soptipp" till avsked då vi hälsat på hos morfar. Han är ju en stjärna den pojken, i sin blotta uppenbarelse och i sin stora börda, så även om han aldrig kommer att få se stjärnhimlen så bär han den inom sig.

/Malin

1 kommentar:

Thomas Nydahl sa...

Hej Hugo

när du kommer hem från Amerika måste du besöka din morfar, den gamla soptippen och gubben gråskägg, och berätta om din resa. Handla nu inte godis för alla dina respengar. Och du: köp ett snyggt vykort och skicka hit, så blir vi glada hemma i Skåne medan du vandrar på amerikanska gator och pratar med dina nya kompisar, Logan och dom andra.

Kram från morfar Thomas