"vi talade om rädsla igår, sexårige pojken och jag. i sängen nedstoppade under ett varmt och mjukt täcke, hans barnakropp intill min. ingenting är han rädd för deklarerade han stolt, ingenting alls för han är modigast i hela världen. ja. han är modigast i hela världen men jag, svindel har blivit mitt namn, jag är rädd.
jag är så in i avgrunden rädd för den död som ska komma och ta honom bort från mig. jag är så fasansfullt rädd för saknadens ansikte förvridet i smärta. jag är så rädd för att täcket inte ska behövas och för att mitt barns kropp ska vara tom. kall. ensam. så. jag är rädd, jag berättade det inte för honom men han hör det i mina andetag när tårarna bränner bort allt förnuft, jag är så in i ödemarken rädd att glömma bort livet."
/Malin
3 kommentarer:
Jag har inga ord. Kan bara känna din rädsla, hjälplöshet, förtvivlan och sorg.
Kram!
Jag kan förstå rädslan, känner mig rädd ibland.
Tack Myran! Caroline, det är svårt med rädsla. Jag tror det hjälper att formulera den. Tack för era ord!
Skicka en kommentar